Arbetsintervju.
Jönköping. Lottie, Kaisa och hundarna åkte i bilen mot Jönköping. Vi tog vägen förbi Hjo, eftersom Björnberg ville med. Vi tog en snabb kopp kaffe i hans berökta lilla stuga och åkte vidare. Vi var i så pass god tid att jag inte gillade det, jag skulle ju hinna bli nervös. Väl framme i staden hittade vi inte alls. Jag hade memorerat namnen på företagen och även pratat med Olle om var det låg. "Vid högskolan". Vi siktade in oss och visste också att det var ca fem minuters promenad från stationen. Jä rajt. När jag väl hittade den stora skylten på byggnaden jag skulle in i visste jag att jag aldrig hade hittat till fots.
Väl inne började jag få lite fjärilar i magen, men försökte dämpa det. Jag läste på skyltarna var jag skulle och hittade rätt. När jag hittat rätt dörr stod det "Dörr öppen" på manicken man annars skriver in koden. Jag prövade och inte öppnades väl den. Så jag tryckte in koden för det företaget och det pep så illa att jag inte vågade. Snäll som jag var slog jag mig ner i stolen bredvid dörren och inväntade en lösning från ovan. Plötsligt kommer det en kille springandes i trappan, går mot mig och säger:
- Ska du in här?
- Ja.
- Då öppnar man bara dörren, siddu. Varsågod.
- Haha, man ska ta i, minsann. Tack tack.
- Ska du träffa Christoffer?
- Nej.. Fredrik.
- HÄR ÄR HAN.
En liten spelivink kom gåendes mot mig, inte stor alls, och tog i hand. Vi gick in i fikarummet och slog oss ner. Jag kände mig lite halvt nervös nu, både för intervjun och för företaget. Vadå yngre än tjugofem år och startar eget. Men vi pratade på, det var himla trevligt. Kemin var ett faktum och vi pratade om mycket mer än bara företaget. Hans frågor var roliga att svara på, förutom "största svaghet". Allt jag tyckte var negativt, var positivt för honom. Han tyckte att mitt hopp från djurvård till slakteriområde var roligt, något han inte kunde tänka sig se mig göra.
- Hur lång tid beräknas intervjun att ta?
- Tjugo-trettio minuter, beror på hur mycket vi har att prata om.
Lottie klev därifrån över en timme senare och han var nästan sen till sitt nästa möte. Lottie gillar företaget och jag hoppas stenhårt på en plats.
Vi kom till slut fram till min största svaghet: att jag inte kan börja jobba före den 2 jan.
Väl inne började jag få lite fjärilar i magen, men försökte dämpa det. Jag läste på skyltarna var jag skulle och hittade rätt. När jag hittat rätt dörr stod det "Dörr öppen" på manicken man annars skriver in koden. Jag prövade och inte öppnades väl den. Så jag tryckte in koden för det företaget och det pep så illa att jag inte vågade. Snäll som jag var slog jag mig ner i stolen bredvid dörren och inväntade en lösning från ovan. Plötsligt kommer det en kille springandes i trappan, går mot mig och säger:
- Ska du in här?
- Ja.
- Då öppnar man bara dörren, siddu. Varsågod.
- Haha, man ska ta i, minsann. Tack tack.
- Ska du träffa Christoffer?
- Nej.. Fredrik.
- HÄR ÄR HAN.
En liten spelivink kom gåendes mot mig, inte stor alls, och tog i hand. Vi gick in i fikarummet och slog oss ner. Jag kände mig lite halvt nervös nu, både för intervjun och för företaget. Vadå yngre än tjugofem år och startar eget. Men vi pratade på, det var himla trevligt. Kemin var ett faktum och vi pratade om mycket mer än bara företaget. Hans frågor var roliga att svara på, förutom "största svaghet". Allt jag tyckte var negativt, var positivt för honom. Han tyckte att mitt hopp från djurvård till slakteriområde var roligt, något han inte kunde tänka sig se mig göra.
- Hur lång tid beräknas intervjun att ta?
- Tjugo-trettio minuter, beror på hur mycket vi har att prata om.
Lottie klev därifrån över en timme senare och han var nästan sen till sitt nästa möte. Lottie gillar företaget och jag hoppas stenhårt på en plats.
Vi kom till slut fram till min största svaghet: att jag inte kan börja jobba före den 2 jan.
Kommentarer
Trackback
