snatscho

Lottie har fortfarande inte torkat från hennes samtal med J. Jag var förberedd till 110% på att det kunde hända, men ändå blir det som en knytnäve i magen när man hör orden. Jag var ute på promenad med Kaisa och alla hundarna när telefonen ringer. Victoria, hon som skulle haft hand om Draken nästa vecka. Jag förklarade för henne hur läget var, varför och hur jag skulle lösa det. Under tiden ringer J. När vi lagt på ringer jag upp, men det  är upptaget. Jag ringde säkert trettio gånger, men till slut ringde J upp mig. Hon sa orden och pang. Allt brast. Kaisa tog Diesel och Unix, så gick jag med en lös Draken. Blä.
När vi lagt på försökte jag förklara för Kaisa vad som hänt och hon gjorde tappra försök att ge tröst genom att få mig att förstå hur stark J var. Att dra gränsen någonstans och hur länge W levt trots sina allergier osv. Det finns ju inget som sätter ord på den här känslan.