snatscho

Det är ju så. Nu njuter folk för fullt, äntligen fredag, ut och festa, ha lite ledigt, heeela helgen framför sig. När andra drar ut på äventyr, sticker Lottie ut och springer. Ja, minsann. Det gjorde hon. En fredagskväll och ensam dessutom. "Men ditt lilla morän", tänker ni säkert. "Varför tog du inte med jyckarna?". Siddu, det ska jag förklara. Matte planerade så illa att när hon väl satt ihop köket igen, ni hörde rätt, så var det matdags för de små liven. Och hade jag väntat tills efter de ätit och allt hade sjunkigt ner i magen, då hade det inte blivit av. Så de fick mat och jag sprang en snabbis.

Det var tråkigt att springa själv, så jag ringer först Elin. Inget svar. ALEX! Jadå, då sitter man minsann och dricker vin med mamsen. Så jag sprang själv. Vi la på ungefär när jag började bli ordentligt andfådd, så jag tror inte att jag hade klarat att prata så mycket mer.
Väl inne igen fick jag syn på att den där lilla rackaren gjort sattyg igen och vem är jag att inte ta reda på det. Hans ägare.. Sen diskade jag. Och poppade popcorn, det var helt klart värt att springa. Sen satte jag mig framför "Green Street Hooligans". Min favoritfilm, någonsin. Jag vet inte hur många gånger jag sett den och fortfarande är allt lika jobbigt. Jag blir lika rädd varje gång den där flaskan smäller och alltid lika förbannat ledsen i slutet. Lottie kan tjuta, hon. Skoja inte. Jag kan gifta mig med Pete Dunham, det gör inget. If you fancy it.