snatscho

Jag vet att jag aldrig kommer tycka om Diesel lika mycket som jag tycker om Draken, det är praktiskt omöjligt. Jag vet att Draken alltid kommer vara nummer ett för mig, hon och jag har något. Och så är hon min första hund, så klart. Idag ringde jag veterinärkliniken för att boka kastrering för Diesel. Jag har gått djurvård, så jag vet ju hur simpelt det är, hur snabbt det går och att det är för jyckens bästa. Men där satt jag och klumpen i magen bara växte. Jag blev orolig och kände att jag kommer inte ha kontroll över det här. Jag ska åka dit 8:15 på morgonen, bli inkallad till ett rum, vi kommer prata och till slut får Diesel sin lugnande spruta. Då ska jag gå. Lämna honom. Vadå? Jag har aldrig gjort så förut. Jag lämnar inte djuret, jag är med under hela processen. Andra lämnar sina djur och jag är med när allt händer. Jag lämnar ingen. Och inte bara det, jag ska hämta honom först kl 14. Kom igen. Jag har ingen lust att göra det här längre.
Det har aldrig varit tal om ATT jag tycker om Diesel, bara hur mycket. Tydligen är det tillräckligt.