snatscho

Man är ägare till två hundar och en häst. Man åker iväg till Thailand i tremånadersperioder för att familjen köpt hus där. Man lämnar över ansvaret för hästen till någon i stallet och hundarna tycker man att sonen ska ta hand om. Man får reda på, där man sitter i paradiset, att ens häst gjort sig rejält illa och är inte ridbar längre. Man ringer inte och frågar hur läkningsprocessen går. Man kommer hem och tar hand om de där obligatoriska djuren. Man åker ytterligare en gång och ens granne erbjuder sig att ta hand om hundarna. Man vet ingenting om det förrän maken berättar det och man ringer inte för att tacka, bekräfta eller för att se hur det går. Grannen hittar att hundarna inte mår så pass bra som hon trodde. Man ringer inte en enda gång för att fråga om hundarna mår bra, om de går ihop med grannens hundar. Grannen och grannens vän hittar att ena hundens mun är ett krigsfält av karies och tandsten. Hon hittar lösa och spruckna tänder och åker till veterinären för att fråga vad det skulle kosta. Hon ringer allt vad hon kan till Thailand, till sonen och till slut hemtelefonen. Dottern svarar och säger att hon ska ringa och prata med mamma. Man tycker att det är onödigt att åka in med hunden om han ändå får i sig vatten, för mat äter han inte varje dag. Man tycker att om han är pigg i övrigt, så mår han bra. Man tycker alltså att en hund mår bra trots spruckna, trasiga, lösa och tandstenstäckta tänder.

Dottern gav mig tillåtelse att gå till veterinären.
- Det är ditt avgörande, är hon inte hemma och tar hand om sina djur, så får hon ta konsekvenserna för det.