snatscho

Nu hände det igen. Jag hittade en sån där låt. En låt som får mig att stanna uppe lite för länge, som får mig att dra ut på den där duschen och nattprommisen med jyckarna. Nickel Back - Far Away, fuck me vad bra den är. Jag hörde den på tv runt 19-snåret i Bones, framförd av en typisk wannabe-upptäckt-musiker. Mörkt, krulligt, halvlångt hår med snälla ögon och perfekt kropp, hes röst. Typisk inte Lottie-stil, men med en gitarr och lite lagom röst i ett mörkt rum. Yes please.

Idag sa jag något konstigt till en person. "Jag strävar efter att vara singel". Han och jag är varandras motsatser, så han kontrar ju bara av ren reflex och så maler jag vidare på något annat. Hon är tragisk, den där Lottie. Jag var nog överärlig de sekundrarna. Eller totalt oärlig. Det kändes i alla fall skumt att säga, som att en kockosnöt är alltid redo. Eller att en delfin aldrig lämnar paddeln hemma.
Jävla låt, alltså.