snatscho

Min Lotta. Men va? Jag kunde först inte tro det. Jag läste de översta raderna i hennes blogg och höll handen för munnen, ögonen liknade en teletubbies. Jag måste ha läst samma mening om och om igen. Herre min hatt! Det är helt otroligt, de har ringar som visar att de tillhör varandra. Det är dem, de tänkte sitta ihop hela livet, så rackarns fint! Åh, vad glad jag blir. Hon har äntligen fått vad hon förtjänar. Vi är många som inväntar något sådant, hon är redan där. Inte helt smärtfritt, så skoja inte att jag är stolt över henne.

Vi växer. Vi har inte träffats särskilt ofta sen vi slutade nian, men hon finns där. Hon är där någonstans och ropar jag, så kommer hon. All lycka till er, Lotta och Jesper.