snatscho

Två personer har sagt att jag är beroende av mina hundar, byggt upp mitt liv efter dem. På ett sätt har de rätt, förutom att de ser det som något negativt och jag ser det tvärtom. Jag ser mina begränsningar här i livet och enda sättet att tämja på dem är att jag hittar en hundvakt. Lyckas jag inte så kan jag inte sticka till Australien i ett år eller campa i Sarajevo. Klart att det ibland är tråkigt att jag inte kan göra allt jag vill ta mig för här i livet, men jag tog mig för de här två och känner att de ger mig så mycket att jag inte vill byta ut dem för att göra allt det andra. Om man ska hårddra det och säga att jag inte kan veta om det andra är bättre än det jag har nu, så känner jag att jag vill inte veta. Jag vill ha mina hundar och punkt slut. Period.

Draken är min bästaste bästa vän. På riktigt, hon kom in i mitt liv och allt byggdes upp runt henne. Skulle jag någonstans så följde hon med. Jag hade turen att ha förstående kompisar och jag borde egentligen tacka flera föräldrar för att jag fått ta med henne hem till dem. Draken var min första hund, ja nu tänker jag kalla henne hund eftersom det är vad hon ska föreställa, det vände upp och ned på allt. Jag hade aldrig haft ansvar, så kom hon. Vi blev kompanjoner, champinjoner :D, herrejisses vad jag tycker om henne. På senare tid minns jag inte vad jag sysslade med innan jag fick henne. Det blev en nystart och vad har hon och jag INTE gjort sedan hon kom till mig? Ingen kan mäta sig med henne, hon är svårslagen, den där Draken. Är det någon som kan få mig att gråta, riktigt tjuta, så är det hon. Slå sig lite hårt så piper jag. Hon har ställt till med mycket liv och kostat lite pengar, men hon är värd allt. Det räcker bara med att tänka på den dagen jag ska ge henne en värdig sista dag tillsammans med mig och folk vi tycker om för att jag ska fälla en ordentlig flod. Hon är bra häftig, den där Draken.

Diesel hoppade in i mitt liv väldigt snabbt. Tidigt på förra sommaren stod jag utanför en krog i Vallentuna och pratade med några krogvakter tillsammans med J. En snubbe visar upp sin "gulleplutt" på telefonen, en amstaff. Inte visste jag att jag tre månader senare skulle vara ägare till honom. Jag ordnade arbetstiderna på mitt förra jobb, eftersom det var för mycket. Jag ville gå en instruktörsutbildning och hinna med min hund. Jag ville ha en till, en som jag kunde jobba med. Draken vill ligga i sin soffa och skita i omvärlden tills det är matdags, det kunde hon få göra. Jag hade ordnat en hund som var 98% klar, en till greyhound. Idag kan jag undra vad jag tänkte på, eftersom jag ville jobba med hunden - en hund som kräver att få arbeta, men i alla fall. Mrs M ville inte ge mig honom senare, för han var sjuk. Hon vill inte ge vidare ett problem, så jag lotsades vidare till en schäferuppfödare. I samma veva ringer J och berättar om Diesel. Lottie är taggad, saker gick fort och pang, där var han. Han gick bra med Draken, avgudade henne och mamma tyckte han var kramgo. Vi har många diskussioner, jag och Diesel. Många gånger undrar man vad sjutton man sysslar med, men man kommer inte ifrån hur mycket jag tycker om honom.

Hur många gånger om dagen passerar jag inte hundarna? Jag bor i en etta och har gjort det i sex månader (två olika ettor, but still) och jag tänker åtminstone en gång varje dag "Fyfan vad söta de är" eller "Vad jag tycker om er". Varje dag, precis så ska det vara. Inget annat.