snatscho

Jag har en såndär känsla i kroppen som man egentligen bara älskar, men som man inte vet vad man ska göra med när det väl kommer till kritan. Alla gånger man tänker på känslan, men inte har den, så vet man precis vad man ska göra och har full kontroll på allt. Man vet vad man ska säga, man vet hur man ska agera och vet precis hur förloppet kommer gå till. För det finns bara ett slut när kritan inte är här än. Nu är den här och Lottie tappar kontrollen på förloppet. Jag har blivit duktig på att hålla masken, jag blir inte sådär dryg längre, inte larvig och kaxig. Jag är fortfarande Lottie och tycker om reaktionerna runt mig. Jag är glad och sprallig och människorna skrattar åt mig. Eller med mig, men det låter konstigt.
Jag känner igen känslan så väl, men vill inte riktigt tro att det faktiskt är den. Det är det nog inte, men egentligen vill jag väl tro det. Fast ändå inte. Jag vill att allt ska gå så fort, men när jag tänker efter så vore det bättre att låta bli helt och hållet. Det här är kul, men det är ju inte så roligt när inget händer. Been there, done that. Det är en stor hatkärlek till den här känslan som gör att jag trivs och vantrivs på samma gång. Jag vet var jag vill vara, vad jag ska säga och göra, men istället sitter jag här och skriver en fjärdedel av min tankeverksamhet. Jag har ingen officiell anledning att vara där, så då blir det bara dumt. Lottie är väldigt duktig på det teoretiska, hon borde få diplom.