snatscho

Ikväll kommer Elin till mig. Hon kommer lagom till när Idol börjar, men ändå. Det ska bli himla skoj att träffa henne igen och den här gången ska inga katter bli uppkäkade. Vi ska lyckas ha en fridfull helg med massa mys och promenader med hundarna.
Hon stannar hela tiden tills måndag morgon. Gud så härligt och gud så lite sömn jag kommer få. Jag jobbar dag och det kommer inte bli tidig sänggång. Jag känner den där Elin.

Jag har just skrivit en lång inköpslista inför helgen. Det är dessa stunder man önskar att man inte gett upp om körkortet två gånger tidigare, utan hade haft det i handen och bara kört en gång. Nu blir det till att gå i omgångar. Jag orkar inte dra och hämta cykeln, som står inne i stan, så jag får gå. Men jag får i alla fall motion :D.

Jag har börjat skvallra.. men bara till de närmsta.

Ingen vet, det jag (och Fröken K) vet, en hemlighet!

Jag viskade visserligen till Alex, för jag blev så himla glad för att finnas i åtanke, men ingen annan vet.

Efter mycket om och men, många veterinär-, fågelfantast- och polissamtal, så fick jag tag i en herre som, jag citerar, kan allt om duvor. Det han inte kan är inte värt att veta. Jaja. Han kom hit och ville ta duvan, för han själv har en hel skara med brevduvor. När han kommer fram till mig så säger han:
- Vet du vad du håller i?
- Nej?
- En skogsduva.
- Jag sa ju att hon såg ut som en skogsduva.
- Jag tror att det är en ringduva, fast väldigt ung.
- Men det finns ju ingen ring runt halsen?
- Jag kommer ta hand om den ändå, men jag har bara brevduvor hemma.
- Vad bra, men menar du att jag gjort fel?
- Nej, du har ju räddat dens liv. En rovfågel har varit på den, så hon saknar stjärtfjädrar.
- Tur det då.
- Men du hade ju kunnat låta bli att göra henne tam.
- Jag har inte gjort något!

Han kändes skum, men alla pratade gott om hans kunskaper. Jag vet inte vad han tar sig för med henne, men jag har i alla fall gjort mitt och får han för sig att inte fortsätta därifrån, så är det inte på mitt samvete hennes död sitter. Det sitter på hans! Hon var riktigt häftig och satte fanimej sina spår. Jobbet döpte henne till Doris.

Här har vi henne. Duvan i egen hög fågelgestalt. Hon verkar inte särskilt vild, om ni frågar mig. Fröken K blev alldeles imponerad av hur hon satt still på hennes knä. Det blir nog jag med. Man blir alldeles förälskad.

Då har jag en duva hos mig då. Hon har en jättestor bur med sand, massa löv, grenar och hirskolvar. Jag var på djuraffären och inhandlade en påse med vildfågelblandning. Hon har käkat faktiskt, vilket är skoj. Då är det på väg i rätt riktning, så att säga. Himla söt sak, det tycker hundarna med. Draken var värst i början, men nu har hon gett sig. Nu är det Diesel som har svårt att hålla sig i shack, den lockar något otroligt. Draken struntar i fågeln nu, så länge jag är i närheten. Den damen är ju en riktig ögontjänare. Det ska bli spännande att se hur det här går.

Detta är dag ett som Lottie bryter mot lagen.

Igår var en spännande dag. När jag var ute med hundarna sprang Draken in i buskarna och jagade något. Jag såg henne följa efter något, men nöp inte till som alla normala hundar gör. När Draken väl lyssnade på mig och kom tillbaka gick jag fram och såg att det var en duva. Hon var livrädd och verkade inte flyga alls. En skraj fågel håller sig sällan på marknivå i det här fallet. Jag sprang in med hundarna, tog med en handduk och gick ut för att titta till fågeln. Hon låg kvar där jag lämnade henne och tog upp henne i famnen. Jag gick fram till en lampa och försökte se om allt stod rätt till. Jag såg ett litet sår på ena benet, så jag tänkte att jag i alla fall kan tvätta det, även om det är det enda som är fel på henne. Jag tog in henne i mitt badrum och tvättade av det. Hon var så lugn och fin, bara tittade på mig och gjorde inte mycket liv alls. Jag prövade att stoppa fram fingrar och hon klev upp på dem. Jag kunde byta hand utan problem och blev paff över att fågeln inte var rädd. Jag lät henne sitta på handduken medan jag väntade på att hon skulle käka det bröd jag tog fram, men icke. Jag började duscha lite och fågeln bara tittade på. Hon somnade efter en stund och så klart jag blev lite förälskad i henne. Eller honom. Vad det nu är. Jag släppte ut henne igårkväll och imorse när jag var ute var hon kvar på samma ställe. Den här gången nedbäddad i en massa löv i solen. Det såg skönt ut.

Jag har nu snackat med en rolig herre som var ute i Hälsinglandsskogarna och jagade älg, och han tyckte att jag skulle (bryta mot lagen) ta in henne och observera om hon står på sig under de närmsta dagarna. Ge henne lite mat osv. När det var dags hade hon gömt sig inne i buskarna, så först när/om hon kommer fram kommer jag (bryta mot lagen) försöka göra något åt det här.

Igår fick jag en massa bilder från min kusin. Bilder från den kryssning jag skrivit om tidigare. Det var helt galet kul, man minns vem som slog i huvudet i vilken stång och alla sugmärken på helt fel plats osv. Bror min var blond och det såg bra ut, för det var så pass lite blont. Jag var mörkhårig, riktigt mörkt, hade läppstift och kavaj. Och sugmärken.


     
Detta var när middagen fortfarande var civiliserad och inte hade brakat loss i ett hysteriskt asgarv. Jag valde bort de bilderna.



Panelhönorna på högsta nivå. Stackars barnet 6-17 blir misshandlad av favoritkusin och halsen ser i stort sett ut av gå av. Jag lever ju, så vad ska man säga?



 

Det är massor som försiggår uppe i Lotties huvud. De vandrar iväg och tycker att det låter bra, vilket det gör tills det blir verklighet. Då kanske det också låter bra, men det vet jag ju inte förrän jag provat. Eller låtit bli att prova. Det finns ju inte så mycket att göra när man väl tagit sig an det, så det bäste vore ju att bestämma sig. Egentligen har jag redan gjort det, men för att ingen ska kunna säga något borde jag ha körkortet först. Då blir det lättare. Att ta sig till och från Stockholm i alla fall. Verkligheten är på väg, det har jag sett till. Men vart är körkortet?

Idag bröt jag ett löfte. För ungefär ett år sedan sa jag att jag inte ska beställa kläder till mig förrän jag har körkortet i min hand. Idag beställde jag kläder, inte så mycket, but still. Det är dags att ta tag i det där, dra ut tummen som suttit alldeles för långt in under alldeles för lång tid. Go get it!

Jag gjorde något minst sagt underligt för en stund sedan. Jag gick runt i djuraffären och plockade på mig en jäkla massa hundben. Plötsligt gled jag in på kattavdelningen och kollade in olika klätterställningar, klösträd, ramper och allt där mittemellan. Kattkojorna såg så fina ut. Då mindes jag när jag alltid gick runt på IKEA och ville ha katt bara så att jag kunde köpa de söta kattkuddarna de har där. Jag ska ju inte ha katt än, så det känns ju onödigt. Men se på fan, nu står det en kattkoja hemma hos Lottie. Bara sådär. Jag vet inte vad jag tänkte på.

Mycket konstigt händer nu. Igår glömde jag av en tid på jobbet, vilket ALDRIG har hänt förut. Inte en endaste gång. Jag kom då dessutom för sent, eftersom de ringde och frågade efter mig. Så himla pinsamt.
Diesel har varit lite låg sen igår. Han känns varm och aningen hängig, jag känner inte helt igen honom. Jag frågar mig hela tiden om jag bara är larvig nu när jag ska iväg, men jag undrar då också hur mycket han döljer för mig för att inte visa sig svag inför mig. Jag känner honom så pass att se skillnad, men är det något att oroa sig för? Eller ska jag låta det passera bara..? Jag kunde inte sova igår och puttade till honom varje gång jag inte kände honom andas. Imorse vaknade jag riktigt tidigt utan att ens vara trött och blev glad när han viftade på svansen. Men det känns ändå som något.
...

Ett blogginlägg av Huvudkusin i AFW-släktet.

"En kryssning av högre rang Tors 10 nov 05 23:53
Lottie har fyllt 18, typiskt godkänt! Hon har önskat sig och jag gör bara min plikt som äldre kusin.

Grattis Lottie och varsågod:

Vissa laddade inför helgens stora händelser med att förslösa viktiga tillfällen för kunskapsinhämtning genom att sova på lektioner i skolan. Det var inget som skulle fallit Teckla i smaken för hon kände sig långt mycket mer sofistikerad och mogen vilket hon avsåg att tala om för ALLA (läs barn 6-17). Istället ägnade hon lördagens inledande timmar åt att delikat och i mycket små bitar pilla i sig en pannkaka tillsammans med en minst lika flott och mogen ung kvinna. Pannkakan må varit en stor pannkaka och gjord comme-il-faut direkt på gjutjärnsplattor, men den kostade en sanslös summa av 55 kr. Att de vågade!

Guldbröllopsparet, som var anledningen till helgens resa, hade beslutat att alla skulle träffas kl 17.30 på terminalen, så Tecklas alltid lika förutseende mor hade avlurat henne löftet att vara på plats redan kl 17, ett löfte som hon senare, inte helt oväntat, kom att bryta. Den kalasdyra pannkakan byttes mot en latte till ett mycket mer modest pris och förmiddagen avslutades på ett delikat sätt då en present tillägnades Teckla. Strålande lycklig satte så Teckla iväg mot terminalen, redan från början 2 min sen.
 Lillkusinen med familj var inte på plats, men väl alla andra, så när Försvunna Familjen slutligen behagade dyka upp kunde sällskapet gå ombord. Kryssningen skulle inledas med en middag tillsammans, omedelbums. Tecklas värld föll samman när hon insåg att det inte skulle finnas en anstymmelse
till tid att fräscha upp sig på. Inte enligt hennes tideräkning iallafall, vilket hon fick höra fler gånger än det fanns minuter att fixa iordning sig på. De fick en egen del av restaurangen, en förmån man tydligen åtnjuter som större sällskap. Teckla valde en plats och de små flockades runt henne, inte kunde väl hon rå för att hon var världens medelpunkt och att alla drogs till henne.

Middagen i sig var mycket god, men visade sig bli en uppvisning av mästarklass i konsten att få en förrätt, en huvudrätt och en efterrätt att försvinna, tillsynes på ett sätt som förväntats. Kusinäldstingen blev mystiskt mycket mätt och Teckla, i egenskap av Huvudkusin, fick en typiskt övernaturlig påfyllning av mat. Alla lever sedan denna sammankomst i djup begrundan över från vilket djur "bollstek" kan tänkas komma. Färdigciviliserat. Nu skulle det köras med hårdhandskar (aka bugghandskar). De äldstes råd överglänste hela dansgolvet näst ett par. Ett sannslöst par. Det var en äldre herre med mer bena än hår och början av slutet på beviset att han Inte var ursprunget till "Bollstek". I hans armar valsade en mycket vacker ung dam som följde honom lätt som en sommarbris (i jämförelse med kassaskåpet till karslok skulle nog även Svullo gjort det). När sen Tecklas linser trillat på plats igen och promillehalten i blodet gått från sentimental till party insåg hon att det var lillkusinen och resterna av en mosters spratt som knuffades mot dansriktningen i ett försök att dansa samma dans.

Det köptes drinkar och dansades, shakades och flirtades. Kusinäldstingen hade fullt sjå att hålla sitt harem för sig själv, fastän det bestod mest och endast av yngre kusiner av olika sort och kvalité. Kvällen led. Trumpetaren agerade mer och mer med de långt ifrån överförfriskade, men dock...  friska kusinerna. Likaså gjorde de långt bortom överförfriskade manliga passagerarna som tidigare nämnda åldring skyddade dem för. De äldstes råd gick så småning om av dansgolvet för att på ett diskret vis meddela att kvällen var till ända gången. Yngre och mindre förståndiga kusiner tolkade inte meddelandet som det var avsett utan löpte genast amok i tron att det var fritt fram. Yngre och mindre förståndiga ska visst bli mödrar en gång i tiden, för de hade ögon i nacken och upptäckte De Äldstes Råd som lurade bakom trappan. Teckla hade å sin sida mäkta skoj när hon fick leka övervakande storasyster, alt. assisterande kusin. När Teckla senare började frysa och faktiskt hajjade HUR desperata de ensamma männen (nästintill  djur vid det här laget) var, slutade det att vara spännande och övergick till att vara mest tröttsamt. Teckla lade nu all sin oemotståndliga charm på att övertala Kusinäldstingen att ge vika för blyvikterna i både ögonlock och andra löst hängande delar.

Teckla trodde i sin naiva lilla värld att allt var frid och fröjd;
 Lillkussen hånglade och huvudkussen fick sin skönhetssömn. Tur för Lillkussan att Teckla inte alls är i behov av någon sådan, för när klockan började närma sig okristligt sent på föregående dygn fick Teckla och hyttkusin besök.
Lillkussan, stjärnan, hade suttit på sin nyckel och kom inte in i sin hytt. Vid en närmare titt på det som en gång varit nyckeln var det inte så svårt att förstå. Den var i det närmaste oegenkännlig och kunde på inga sätt liknas med det hon givits nånstans 12 timmar tidigare. Som tur var hade kusinen
hittat rätt genom att banka på alla dörrar hon kom åt och slutligen hittat sina släktingar. Det fördes ett herrans liv när telefonnumret till lillkussans hyttkusin och tillika Tecklas ytterst tveksamma biologiska bror skulle finnas.

Frukosten följande morgon, eller snarare, ett par timmar senare, var en sorglig tillställning av sällan skådad like. Mirakeldrycken allena saliggörande fanns på plats och Teckla var lycklig. När sedan en baguette infann sig i hennes hand var alla bekymmer som bortblåsta. Lika så var all hjärnkapacitet för resten av dagen. Det dracks mer av den guddomliga drycken, och gratis var den. Ytterligaren en förmån man får åtnjuta i egenskap av släkting till Guldbrölloppsparet. Lillkusinen försökte göra bot för gårkvällens händelser genom att hjälpa Teckla till taxfreen och
assistera vid en bantning av plånboken vilken skulle få revisorn att slita sitt hår och kräva förflyttning vid månadsskiftet.

Fortfarande hela och garanterat inte rena steg en sliten grupp av släktskap sammanbundna människor av båten och kännde sig nöjda med bedriften att ha förkortat livet med ytterligare några år.

Tusen tack och länge leve Guldbrölloppsparet. Fast kanske inte hur länge som helst. "

Igår körde jag skiftet på jobbet. Vi var himla duktiga och hade mycket folk hela tiden, fram tills klockan 23:30. Det tvärdog. Då tänkte jag att jag skulle sätta mig i lobbyn och ha en lässtund för gästerna. Jag drog ut en stol mitt ute på golvet och började läsa en av de två böckerna man får med i Happy Meal. I en av böckerna stod det något så roligt att jag grät av skratt, så där satt jag i min lobby och roade mig, medan de andra två gömde sig i köket och försökte inte känna sig vid mig.

Här klagar folk på att skiftledaren sitter inne på kontoret. Inte jag, inte.