snatscho

Det har legat en jättefin, död duva utanför vår entrédörr här i några dagar. Jag tittar på den varje gång och har inte mage att göra något åt den. Jag vill inte kasta den. Inte för att världen blir mycket ljusare för att den ligger kvar där, det finns inte någon riktig förklaring till varför jag inte gjort något åt det. Ingen annan har gjort något heller, så. Jag mötte en dam som blev jätteglad när hon klev ur hissen och såg mig. Hon hejade och hade sig och jag är inte sämre. Hon berättade att hon skulle kasta duvan, men hon såg ingen sopptunna, så hon frågade om inte jag kunde ta med den upp och slänga ned den i soppnedkastet. Jag gick med på det och vi gick ut tillsammans. Hon tog en påse och greppade fågeln, ställer sig upp och tappar den. Jag hörde bara en rejäl duns och då gick en rysning igenom hela min kropp. Usch. Jag sa att jag kunde göra det istället, så jag tog påsen och drog in fågeln i den. Knöt igen och hjälpte damen att gå en bit. Jag pratade hela tiden om hur fina duvor är, hur fin just den här duvan var och fåglar i allmänhet. Det enda hon kunde säga var att de bara bär runt salmonella och är äckliga. Om jag spolar tillbaka och dubbar hennes röst med en rolig sång istället så tycker jag fortfarande jättemycket om henne.

Jag har blivit så pass blödig att om någon försöker döda en geting, men inte slutför jobbet, utan låter de ligga och röra sig tills de dör, så slutför jag det åt dem. De ska inte få lida. Jag minns en gång som jag och Adam åt middag ute på donken och getingar bråkade med oss. Jag är livrädd, men jag tänker ju inte döda dem för det, medan Adam tar en mugg och fångar in dem. När vi gick därifrån släppte jag ut dem igen. Bråkar getingar så går jag hellre någon annanstans än dödar dem. Men har någon satt fart på arbetet, så slutför jag det när ingen annan gör det.

Jag kastade i alla fall duvan i mitt soppnedkast. Världen ser inte ljusare ut nu heller.