Bajs och blä.

Det går lite sådär. Skitit, äcklig disk som inte diskar sig själv, sju hål i väggen och jag ger upp. Jag skiter i om tvn kommer upp på väggen ikväll eller om fem månader. Varmt ute och äckligt svett, orakade ben och tovigt hår. Det kan ju bara bli bättre.

Post.

Idag fick jag post. Jag får det att låta som en ovanlighet och det är det. Ibland dyker det in lite reklam som mr Diesel tycker är rolig att bita sönder när han har lite att göra. Men idag var det faktiskt två stycken kuvert. Inte av den där räkningssorten, utan fina kuvert. Ett rosa från J och ett annat jättefint handskrivet brev från damen jag träffade i veckan, hon med en greyhound. J är så rolig och skriver:
- Lite kul är det att du flyttat för då kan man ju få vara lite påhittig ibland.
Så hmla mysigt. Då ringer man för att tacka, men svarar damen? Nepp. Inte så konstigt, hon jobbade. Men ringer upp strax efter och då fick vi prata.

I det handskrivna brevet stod det om hur kul hon tyckte det var att vi träffades och att hon varit uppe hos hennes vänner som är ordförande i min förening och de hade bara "goda vitsord" om mig. Vad trevligt, det måste vara några av alla jag hälsat på i hissen. Hon berättade att hon ska åka iväg och campa nu ett tag, men välkomnade mig dit till henne så vi kunde bada och gå kanonfina promenader. Helhärlig dam, det där. Med en så fin hund också! Näst dyrast under en livstid enligt någon undersökning. :)

Möte med en hund.

Idag hade jag en gäst. En kille som är intresserad av att se vad Diesel är för hund. Diesel var gladare än gladast över att få vara i centrum, vi tittade och klappade och tittade lite till medan han tuggade ben. Han visade upp sig så fint, slog med svansen och allt som hör till min vardag. Pisk pisk. Jag berättade alla hans för- och nackdelar, hur jag ser på honom och vad som borde fortsättas med i framtiden. Jag berättade vad som följer med i paketet och vad som behövs köpa själv. Det känns bra, hn är en väldigt trevlig prick, ödmjuk och go med hundar. Det skulle bli lite mindre pälsvård än vad hans mamma är van vid, S:t Bernardshundar. Grejt.
Han tycker bara mer och mer om Diesel, blev förvånad över hur pass lugn han faktiskt är inomhus och tror sig klara av honom fullt ut. Vi tog en promenad till bilen och de ser likadana ut. Diesel testade honom självklart och drog i kopplet, men vem har inte varit med om det? Miss Lottie var en riktigt fin vante i början av vår histoia, den här killen stod i alla fall emot. Jag visade hur jag brukade göra, men allt det här kommer ju när han får gå själv med honom. När han inte har någon press eller mig i närheten. Man måste ju testa sig fram.
Det känns himla bra faktiskt. Vi ska höras och se när första testperioden blir. Det kan nog blir riktigt bra.

Smakjury.

Som sagt så är det ny kampanj på Donken. Det är en massa nya glassar, så då måste ju Lottie och fröken K kolla om det är godkända grejer de serverar. Vi hamnade bakom en storbeställning med nio happy meal och några andra menyer. Jag stod bakom kunden och log, för jag var inte ett dugg avundsjuk på Crille. Sen var det vår tur. Vi berättade att vi skulle prova allt och vi började med McFlurry Ahlgrens bilar. Jäkla skit vad god den var. Vi åt långsamt så vi skulle orka med det andra. Efter det hämtade vi Chocolate Dream, en chokladbrowniebotten med glass och chokladsås. KOM IGEN! Skoja inte att det var som om dagen var fullbordad. Vi drack vårt kaffe och smaskade i oss det sista, sen hämtade Lottie en bananmilkshake. De bara garvade åt oss i kassan, vi var inte riktigt kloka.

Vi blev sittande rätt länge, eftersom vi var ganska mätta. Då kommer mr restaurangchef och ser lite glad ut.
- Jag tog fel sås!
Vi fick en glass till. En McFlurry Smarties med kolasås. Herrejisses.
Slutsats. Allt var helt klart godkänt, problemet är bara att man ska orka ta sig hem också.

Förberedelse student.

Nu ska det åkas tåg igen. Torsdagen den femte juni tar miss Elin studenten nere i Osby och så klart att jag ska närvara. Mamma och pappa åker bil och hämtar upp mig i Jönköping. Det kostar femtiotvå kronor att åka dit med regionaltåg och hur jag än gjorde så gick det inte att hitta djurtillåten vagn. Det är visserligen bara en timmes resa, men man får fråga någon var jag ska ta vägen. En sån där i kostym kanske, uniform menar jag så klart, sånt som T springer runt i. Tidigt åker jag, 06:58 går tåget från stationen. Härligt.
Mamma och pappa kommer bo på hotell i Kristianstad medan Lottie smäller upp ett tält på tomten. Jag och Draken ska sova i tält för andra gången och jag hoppas att det inte regnar, för det är inte vattentätt. Väldigt väldigt osäkert kort att tillbringa många timmar i det om det är blött ute.

Efter det åker jag upp till Sthlm på en snabbvisit. Vi åker hem på fredag morgon och det tar väl typ hela dagen att köra bil från Skåne till oss. Vi räknar med i alla fall fem eller sex timmar och då ska vi ha med i beräkningarna att vi är de vi är och inte kommer ifrån i rätt tid. Och så har vi en hund som säkert behöver kissa på vägen. Och en Lottie som vill stanna på familjeföretaget och äta den nya kampanjglassen. Ett tips!

Narkoman.

Idag har jag varit ledig, det är jag imorgon också. Men jag gick till jobbet ändå precis vid lunchrushen. De bara skrattar åt mig och tycker att det är dags att söka hjälp. Stoffe, som är lite av en favorit att stå i köket med, beskyllde mig för ytterligare en stöld.
- Jobbade du stängning igår eller?
- Är det något som är borta eller?
- Ja, den man hänger handskarna på.
- Jag stod i kassan hela gårdagen.
- Men på kvällen?
- Ja, fram till klockan tolv.
- Ja, då tog du den med dig när du gick.

Allt grundar sig i en stekspade som försvann min första stängning. Stoffe tycker att jag faktiskt borde köpa egna istället för att ta från jobbet. Så pass dåligt betalt borde jag inte få, säger han.
- Det blir farigt för dig att ta hem folk från jobbet snart.
- Vadårå?
- Ja, "har du inga stekspadar?"
- Haha!
- "Lottie, varför får vi inte öppna det här skåpet? Vad hänger du handdukarna på?"
- Du är ju inte på riktigt!

Han är så knasig, den där Stoffe.

Greyhoundkompis.

Jag tog mig en sväng med hundarna bakom garagen och såg att de vilsna änderna var åt höger, så jag gick åt vänster. Jag avskyr att gå förbi dem eftersom de drar sig närmre bilvägen varje gång, inte konstigt med en gläfsande amstaff på gångvägen iofs. När jag då väljer andra hållet så ser jag en hund och tänker "åh nej, en hund". Jag tog mig en närmre titt och tycker att den är ju förbluffande lik en greyhound i rörelserna. Nästa tanke var "åh, en greyhound!", så vi fortsatte. När vi närmade oss varandra så sa jag glatt hej. Hon sa:
- Vilken fin hund du har!
- Ja, detsamma får jag väl säga.
En himla söt greyhound, såg precis ut som Draken, fast mindre vitt. Hon var lite tillbakadragen medan Draken glatt viftade på svansen och drog i kopplet. Diesel larvade sig, men vi stod ju där en stund så han lugnade sig med tiden. Vi sa vad vi hette och var vi bodde, så vi ska träffas och ta en prommis med hundarna. Himla kul att ha en greyhoundkompis i närheten, hon bor bara några hus ifrån mig. Nu har Draken någon som hänger med i svängarna.

Klubben.

Idag spårade vi. Diesel är ju helt makalöst duktig och spårar väldigt bra. Det är häftigt att se, även fast jag springer runt i amatörkoppel istället för spårlina. What to do, jag äger ingen. Han klarar det ändå, trots störande moment som hängande matte i halsen och andra hundar och människor. Inga bekymmer.

Fröken K är för jäkla duktig. Hon fixar och donar och tränar och allt blir så bra. Det är coolt, hon kan lära mig mycket. Draken var toklycklig och visade alla hur bra hon mår. Hon sprang och sprang och sprang, lekte med Unix och sprang lite till. Det är en sån stor förändring på henne på bara den här veckan.

Narkoman?

Jag var tvungen att gå tillbaka till jobbet strax innan stängning. Fyra timmar efter jag slutat var jag där igen och det var lite party. Inga gäster och de hade i stort sett gjort allt innan de ens stängt för kvällen. Maxeffekten kallar vi det. Det första de säger när jag kommer in är:
- Du får inga burgare!
De hade gjort rent grillarna och stängt av rostarna.
- Nä, jag vill ha waste.
De skrattade och tyckte väl att det var lite konstigt. När vi pratat en stund så frågade de vilken av de gamla burgarna jag ville ha.
- Den här är inte så jättekall som de andra.
- Det är till hundarna..
- Så då kanske det inte spelar så stor roll?
Jag skrattade och undrade vad de trodde om mig egentligen. Går till jobbet när jag vet att det finns gratis mat? Äta gammal mat som legat i säkert tjugo minuter. Nej tack, jag kan köpa min. Faktiskt.

Vi sa god natt och sen gick jag ut. Hundarna blev tokiga i sina varsinna McFeast. Draken slukade allt helt, men Diesel delade lite på sin. Jag undrar hur Drakens hals är funtad, hur fan hon får plats med allt. En kom ut och skulle låsa dörren och frågade om det smakade. Draken hade börjat tugga på förpackningen och jag svarade:
- Ja, det gick ner i alla fall.

Det var en stor måne ikväll och jag fick en extra dos av det jag ville.

Lottie i ett nötskal.

Så klart. Hon tror så mycket, antar och tar för givet. Hon är nog lite dryg ändå, men inget jag märker av eftersom jag är så uppe i varv. Ett ord hon måste sluta säga är "varsågod". Det var roligt i början och framförallt till rätt personer. Nu är det dags att kassera det och hitta på något nytt.

Nästa helg ska självaste Ronald McDonald infinna sig på vår restaurang. Det finns tre stycken utbildade (jo, det är sant!) Ronald i Sverige och dottern till en av dem kom för att lämna hans trailer. Den minst diskreta bil och trailer man kan få tag på, den står nu på vår parkering. Den tjejen var himla rolig, från Stockholm och hade hund, så vi hittade varandra direkt. Hon har jobbat som clown sen hon var fem år, vilket jag tyckte var rätt orginellt. Hon hade tydligen hört det en del. Hon berättade lite om sin pappa och vi kom på en plan om hur jag ska skrämma honom nästa helg när han kommer. Hur kul vore inte det, en clown som blir rädd. Eller i alla fall fundersam. Vi får se hur det blir, hon är i skrivande stund på väg tillbaka till Stockholm. The huvudstad.

Det är så mycket man vill göra när man inte måste, men när stunden är kommen och tajmingen perfekt, då bangar man. Jag skulle aldrig banga, så ångra är ett bättre ord. Drygheten måste bort och det ska den där känslan också. Den för inget gott med sig.

Citat.

"I see you reaching for your keys, looking for a reason not to leave."

Av någon anledning är den meningen fast i mitt huvud. Den beskriver känslan ganska bra.
Jag klippte förresten till min lugg ikväll.


Känsla.

Jag har en såndär känsla i kroppen som man egentligen bara älskar, men som man inte vet vad man ska göra med när det väl kommer till kritan. Alla gånger man tänker på känslan, men inte har den, så vet man precis vad man ska göra och har full kontroll på allt. Man vet vad man ska säga, man vet hur man ska agera och vet precis hur förloppet kommer gå till. För det finns bara ett slut när kritan inte är här än. Nu är den här och Lottie tappar kontrollen på förloppet. Jag har blivit duktig på att hålla masken, jag blir inte sådär dryg längre, inte larvig och kaxig. Jag är fortfarande Lottie och tycker om reaktionerna runt mig. Jag är glad och sprallig och människorna skrattar åt mig. Eller med mig, men det låter konstigt.
Jag känner igen känslan så väl, men vill inte riktigt tro att det faktiskt är den. Det är det nog inte, men egentligen vill jag väl tro det. Fast ändå inte. Jag vill att allt ska gå så fort, men när jag tänker efter så vore det bättre att låta bli helt och hållet. Det här är kul, men det är ju inte så roligt när inget händer. Been there, done that. Det är en stor hatkärlek till den här känslan som gör att jag trivs och vantrivs på samma gång. Jag vet var jag vill vara, vad jag ska säga och göra, men istället sitter jag här och skriver en fjärdedel av min tankeverksamhet. Jag har ingen officiell anledning att vara där, så då blir det bara dumt. Lottie är väldigt duktig på det teoretiska, hon borde få diplom.

Jobba, jobba, jobba!

Jag älskar att jobba. Idag kunde jag knappt äta, för jag ville jobba. Jag ville att rasten skulle vara slut, så jag kunde kasta mig in i allt igen. Jag hade fixat håret för att stå i köket, alltså inte fixat det alls eftersom man har keps på sig. Men se på fan, Lottie ska stå i kassan. Jag svor några gånger, men äsch, släng ihop det sådär fint som bara jag kan och in med sig! Landet har sin egen dialekt på vår mat och beställer "Tassty", "McFesst" och "Nuggettar". Svårt att hålla masken, men Lottie är duktig. För att vara Lottie, alltså.
Folk kom in finklädda, sminkade och hela rasket, och då kom jag på att jag inte hade en aning om vad det var för dag idag. Jag frågade några gånger samtidigt som jag tänkte att torsdag har faktiskt passerat. Är det söndag? Eller kanske fredag. Lördag var det, jaså minsann. Så klart att folk är finklädda, de partajar och har sig. Lottie, hon jobbar och tappar veckodagarna istället. That's how I role, så att säga.

Vårväder.

Japp, så var det dags igen. Sol, regn, snö - sol, regn, snö. Ena stunden sitter man inne och solen skiner utanför fönstret. Alldeles strax går jag ut med hundarna, bara en liten stund till. Pang, spöregn. Då fick man direkt en stor separationsångest från soffan. Jag önskar att jag gillade att gå ut i alla väder nu för tiden också, men jag vet anledningen nu och snart ändras det.

Beslut.

Nu är det gjort. Han blir inte kvar hos mig.

Besökshelg.

Mamma var här i helgen. Jättetrevligt, förutom att jag blev sjuk samma dag som hon kom hit. Jag pinade mig igenom arbetsdagen och när jag kom hem hade hon varit ute med hundarna och lagat maten. Perfekt, sen sov jag gott. På fredagen vaknade jag och insåg att det inte skulle gå att arbeta. Jag sjukanmälde mig för första gången i min Donkenhistoria och blev sängliggande hela dagen. Mamma putsade fönster med livet som insats och städade. Det är ju skönt att komma bort och slippa alla dessa hushållssysslor. Jag kan ju tillägga att hon gjorde det helt frivilligt. Lördagen låg jag också, men mamma var fast besluten med att inhandla utestolar till min balkong. Och handlar hon det själv så kommer hon ju bara hem med fel stolar, så jag följde med. Jättebra, Lottie the sjukling. Vi gick i min takt till JYSK och sen till RUSTA. Där hittade vi stolar som mamma bar tillbaka. Jag hjälpte till, jag bar hennes handväska. Väl hemma dök Lottie fort ner i sängen och mådde pecka. Det blev ingen utgång, utan vi stannade hemma och såg när team Cans tog hem Körslaget.
Söndagen vaknade jag till liv efter fjorton och samma kväll hade vi pizza på menyn. Fröken K och alla jyckar var här, så tittade vi på Ladies Night-dvdn. Fruktansvärt rolig, men vi förväntade oss mer. Den var så kort.

Måndagen var det dags för klubben så klart. Ingemar trodde att mamma var min syster, alltså på riktigt TRODDE det. Inte på låtsas sådär trevligt som folk är när de visar sin uppskattning till ens mammas utseende.
- Hur många syskon har du?
Lottie håller upp ett finger.
- Men hade du inte en bror också?
- !!
Jaha ja. När vi berättade om hennes utstyrsel hon vanligtvis går runt i och som hon hade haft på sig om det hade varit varmare ute (shorts och linne), så sa han att han hade blivit alldeles till sig i trasorna. Han hade väl antagligen trott att det hade varit min lillasyster och frågat om hon fyllt myndig än.

Smeknamn.

Alla, eller i alla fall de flesta, vet att Lottie är ett smeknamn på något annat. Jag har dragit på mig några andra namn sedan jag flyttade till Skövde, för folk förstår inte att det är just LOTTIE, utan brukar variera ändelsen från gång till gång. De flesta har lärt sig att det är LottIE som gäller, men vissa gillar att pimpa det. Pimp my Lottie. När vi städade lobbyn igår satt ett gäng killar där och käkade. Lottie hade förövrigt tagit deras beställning! I alla fall, jag glider runt med moppen (den utan motor) lite stilfullt och Sarah sätter fart med sin sopkvast: 
- Lottis, det låter så himla gulligt.
och:
- Tottis, hur går det?
eller:
- Dottie! Kom och titta!
Tja, kärt barn har många namn brukar det ju heta. Så varför inte ta åt sig elva gånger om? Det gör jag :D.

Valborg och dagen efter.

Valborg var inte alls som jag är van vid. Den var dock inte otrevlig, bara annat folk och mindre drickande. Kanske inte helt fel för fröken. I alla fall, fröken K plockade upp mig på jobbet när jag slutade och vi åkte mot Aspö. Det var brasa där och flera från jobbet skulle dit. Vi tog med hundarna och mötte både herr restaurangchef och snyggViktor. Efter den snabbvisiten åkte vi till Max och stötte på Manish med familj. En riktig svikare, den där. Jag lämnade en pajkartong från Donken där, så vi fick lite reklam även på deras restaurang. Efter det for vi vidare mot Skultan och tittade på deras fyrverkeri. Ett riktigt hejdundrande sådant, man var helt matt efteråt.
Istället för godnattvisa eller saga så fick jag prata med kajorna hemma i Salem. Mamma, Martin och Tomas turades om att hålla i luren och skickade sms för att hålla mig uppdaterad hela natten. Sista sms:et fick jag innan min klocka ringde, då åt de hamburgare .

Idag började dagen med att "försova" sig och inte hinna äta frukost. Jag kubbar till jobbet, stämplar in och börjar göra mitt, snicksnackar med människorna och herr restaurangchef frågar om jag är bakis.
- Nej, jag är inte bakis.
- Jo, säg att du är det.
- Nej, jag drack inte ens igår.
- Men ljug då.
- Jag är bakis.
- Sluta var bakis.
Då anmärker jag på att skiftledaren skrivit fel på tavlan. Men se på fan, det var Lottie som hade sett fel. Jag hade kommit en timme för tidigt. Grattis Lottie. Herr restaurangchef flikade in:
- Säker på att du inte är bakis?
- ...
Tydligen hade folk på jobbet kommit cyklandes på morgonen och fortfarande varit i härlig form. En hade haft ett leende som han inte kunde få av nyllet och den andra höll på att cykla in i byggnaden. Jag menar, det kan ju vara svårt att cykla runt huset.


RSS 2.0