snatscho

För upplysnings skull är den här kotten inte en bajs.

Diesel sprätte med tassarna idag och kastade en kotte på mig. Den träffade mitt ben. Jag skrattade.

Idag ska jag göra allt i min makt för att lära mig att tycka om deras senaste album. Jag kanske klarar det på en dag, jag ska ju måla om alla köksluckor idag. Yay.

Igårkväll var jag ute med jyckarna som vanligt och kom precis förbi dörren till cykelförrådet i grannhuset. Där brukar hundägare snedda när de ska in och ut med sina hundar, för de orkar inte gå runt hörnet och genom riktiga porten. Jag hade Draken lös, vilket jag inte brukar ha i närheten av husen, för det kan ju dyka upp andra. Precis när jag passerar dörren öppnas den. Det är en lampa över dörren, så man ser inte så mycket när man tittar mot dörröppningen. Jag hade ingen som helst koll på Draken och visste att om det skulle komma en hund ur dörren, skulle Diesel låta illa och slita, och Draken skulle antagligen springa fram och charma den på sitt alldeles egna sätt. Inte alltid andra hundägare uppskattar det. Med det i åtanke såg jag säkert väldigt rolig ut. Ut ur dörren kommer en kille och skrattar fram:
- Hej.
Jag lugnade mig lite, men började titta efter Draken i mörkret. Han satte sig på huk för att hälsa på henne, men hon sprang iväg.
- Oj, vad rädd hon blev, sa jag.
- Hon såg ut ungefär som du.
Höhö. Kul hurru.

Jag vet att jag aldrig kommer tycka om Diesel lika mycket som jag tycker om Draken, det är praktiskt omöjligt. Jag vet att Draken alltid kommer vara nummer ett för mig, hon och jag har något. Och så är hon min första hund, så klart. Idag ringde jag veterinärkliniken för att boka kastrering för Diesel. Jag har gått djurvård, så jag vet ju hur simpelt det är, hur snabbt det går och att det är för jyckens bästa. Men där satt jag och klumpen i magen bara växte. Jag blev orolig och kände att jag kommer inte ha kontroll över det här. Jag ska åka dit 8:15 på morgonen, bli inkallad till ett rum, vi kommer prata och till slut får Diesel sin lugnande spruta. Då ska jag gå. Lämna honom. Vadå? Jag har aldrig gjort så förut. Jag lämnar inte djuret, jag är med under hela processen. Andra lämnar sina djur och jag är med när allt händer. Jag lämnar ingen. Och inte bara det, jag ska hämta honom först kl 14. Kom igen. Jag har ingen lust att göra det här längre.
Det har aldrig varit tal om ATT jag tycker om Diesel, bara hur mycket. Tydligen är det tillräckligt.

Jag tyckte det var dags att inhandla det. Nu är det en och en halv vecka kvar tills mina möbler kommer, och då behöver man toapapper. Jag är skyldig Lenny tre rullar, eftersom jag snott av honom sen dag ett. Och hur cool var jag inte? Bar det helt utan påse, så man verkligen såg att Lottie köpt toapapper. 12-pack! Sen kom jag upp på parkeringen här utanför och jag ser den röda saaben rulla fram. Nej. Snyggingen i porten. Lottie går förbi honom med sänkt huvud och sitt 12-pack toapapper.

Jag gjorde fondväggen för stor, så jag började måla över med den färg jag har på de andra väggarna. Tills den tog slut, vill säga. Färgen, inte väggen. Det blir aldrig helt bra.

Jag måste också köpa fler dekorkakel, för de tog också slut. Och jag måste måla om kökslyckorna också, för de ser smutsiga ut mot det jag nyss målat. Det tar aldrig slut. Bara färgen.

Jag har laddat ner deras Greatest Hits-album för jag ville ha tag i "These Days". Lottie saknar dem så! De är helt hysteriskt bra. Låtarna sitter i ryggraden, så jag säger bara STACKARS GRANNAR. Den som bor på ena sidan är en rejält sne käring jag gärna stör. Ofta. Den andra har jag aldrig ens sett, så too bad. Lotties imitation av Bon Jovi's skrik är som att fastna med tungan mot en lyckstolpe.

Jag vaknade väldigt sent idag. Första gången jag vaknade var strax efter fem, då sa jag högt och tydligt att jag ville ha ner Draken från sängen. Hon hade tryckt ut mig och rev sina vassa tassar mot min mage när hon drömde. Diesel låg längre ner under täcket, så jag själv låg som kors och tvärs för att få plats. Sen sov jag länge. Det är nog bra att ta ner de små djuren så att man kan sova ordentligt på natten istället för på morgonen.

Marianne tycker att jag är konstig som inte vill ha rött. Alla vill ha rött, det är väldigt eftertraktat, men jag vill inte det. Ingen i den här kullen blev röda och tre är tingade, men ingen har tittat än. Lottie får titta först, men jag bestämmer inte förrän då om jag ska ha någon. Det är inte dags än, tror jag. Hon får fler kullar. Allra helst vill jag ha mamman, men det går nog inte för sig.

De där Kelloggs Special K-grejerna är goda. De kanske inte är typiskt nyttiga, men de är rackarns mycket bättre än godis och chips. Eller en dumdristigt god efterrätt som blivit över. Då tar Lottie flingor med mjölk istället. Bra Lottie.

Jag fastnade för hundprogrammet som dök upp direkt efter Lejlas Jul. Det var någon som hade lämnat sin dalmatinertik vid ett staket en bit ifrån ett statligt djurhem. De hade satt en lapp i hennes halsband där det stod att hennes familj inte kunde ta hand om henne längre. Hon var runt 10-11 år. Vem gör sånt? Vad är det som är helt fel ställt hos vissa? Var är hästarna?

Enligt lag kunde de här hundräddarna inte ta an sig henne, eftersom det var på det andra djurhemmets mark och om inte ägarna dyker upp, eller om ingen vill adoptera henne inom två veckor så ska hon avlivas. Hundstackarn blir lämnad vid ett staket, får åka bil med en främmande människa, in i bur, mycket nya dofter, ut ur buren och in annan. Undra vad ägarna tänkte när de såg henne som valp. Henne kan vi ge ett bra hem eller "gud, vilken söt valp".

Jag beundrar Therése för att kunna skriva sådär vad man känner precis där och då och sätta ord  på det och ändå inte tänka till. Bara låta fingrarna köra valsen över tangentbordet. När hon berättade det för mig kände jag hur skönt det vore att göra det. Men än så länge har jag inte känt något direkt som är värt att skriva om. Jag hade velat haft det här i åtanke när mästerkocken Nicke kokade soppa mellan mig och Kaisa för snart en vecka sen. Då antecknade jag i mitt block och skrev Nickes två argument med ett stort och tjockt "HERREGUD" i mitten. Längre ner skrev jag Kaisas sms till mig och under det hennes lättade ord över att jag ringt henne direkt och svarat röst mot röst. Förklarade. Fick henne att förstå att det var mästerkocken som ställt till det en ytterligare gång.

Inget av det var mina känslor. Så någon gång ska jag ha Therése i åtanke och skriva ner dem med.

Jag satt precis och läste igenom några gamla inlägg, varav ett som handlade om när Draken tog sig en tugga av Frejas öra. Tre dagar senare var min födelsedag och bonnatöserna hade kravlat sig upp till Stockholm. Vi satt och åt taccos (Nicke åt pangkisar) och jag tänkte att jag skulle skicka ett sms till Victoria och fråga hur det hade gått med örat.
- Hej. Det är faktiskt inget vidare, det blev någon infektion så hon ligger i Skara. De vet inte om hon kommer överleva. Ha det.
Jag höll på att smälla av. Jag läste upp det högt för familjen och jag vet inte hur mycket de hann uppfatta, eftersom Lottie blev lite halvt stressad av situationen. Jag började skriva ett svar om att jag kunde ta nästa tåg ner och finnas där osv, så poff:
- Bara skojade, det är jättebra!

Det var droppen. Jag laddade upp:
- Hurru du, din kärring! Jag höll på att smälla av och såg mig själv i ilfart ner från Sthlm för att hjälpa till.

Hon ringde upp mig och skrek:
- Skyll på Henrik, det var han som skrev!
Hon hade tydligen suttit på golvet med Stina och Henrik tänkte vara lite vitsig. Kul kille det där. Och Victoria hade sagt åt honom att han inte fick skriva så till mig, men trotsar gör han minsann. Så han undrade om de fortfarande får ta hand om Draken vid Lucia. Jadu, orolig bör du vara! Men så klart de ska.

Det ringde på dörren. Jag blev paff och Diesel moffade, så klart. Jag måste träna på det där ring-på-dörren-Diesel-sitter-Lottie-öppnar-Diesel-sitter-kvar-grejen. Killarna såg vettskrämda ut där de stod och försökte sälja fryspåsar. Det såg ut som om de varit och köpt dem på MAXI och sen lagt dem i en annan fryspyse för att få det att se ut som deras. Eller något. Men jag har ju i alla fall en bra vakthund.

Jag missade Leilas Jul i onsdags. Eller jag valde bort det, eftersom Grey's Anatomy är mycket viktigare. Men idag är det repris och tänk om man orkade anteckna det hon sa. Hon kanske har recept på nätet, men datorn tål ju inte mjöl, så den kan man inte ha framme när man försöker baka. Och tänk om man faktiskt orkade baka något av det? Hur mysigt vore inte det? Be mamma ta ledigt någon dag innan jul, så bakar hon och jag. Jag ringde henne och frågade om hon tagit ledigt något innan jul.
- Nej, efter jul.
- Efter jul..
- Eller ja, jag har tagit ledigt från jobbet för att jobba i Enhörna.
- Aha, då är du aldrig hemma.
- Hade du något speciellt i åtanke?
- Ja, att vi skulle baka innan jul.
- Men jag kan ju gå hem tidigare en dag.

Mamma har nog aldrig semester. Är det inte hennes jobb, så är det ett annat. Är det inte pappa som vill något, så är det hennes barn. På julafton är hon värdinna och efter jul vill hennes dotter handla i mellandagsrean. På nyår måste hon oroa sig för om Marianne ska ryka ihop med alla och sen börjar vardagen igen. Plötsligt får man skuldkänslor för att vilja göra saker med henne.

Jag ska försöka äta lite nyttigare. Och typ röra på mig. Så säger alla och det är ju perfekt att göra det såhär innan jul, för då brukar alla gå upp sådär 3-10 kg. Jag har aldrig gått upp över julen, men det betyder inte att jag inte kommer göra det i år. Så. Dags att göra något åt det. Jag har köpt Kelloggs Special K Red Berries. JA OKEJ, JAG FÖLL FÖR REKLAMEN. Jag hatar när man gör reklamen direkt riktad till människan. Jag borde ingå i barnaskaran, så det är alltså förbjudet att göra reklam direkt till mig.