Tacosfredag.

Jag har sett fram emot tacos ikväll, för jag missade förra veckan. Då blev det begravningstårta istället, så jag tänkte ta igen det ikväll. Sitta själv och titta på snyggDanny i Let's Dance och bara knapra i mig världens godaste mat. Men nej du, Lottie har åkt på en förkylning. En såndär Lottie-förkylning, så jag ligger i soffan och mest ligger. Jag kurerar mig ordentligt för att kunna se någorlunda levande ut imorgon när jag ska på introduktionen på mitt nya jobb. Precis, starta ett nytt jobb såhär. Inom restaurangbranschen, bra Lottie! You go, girl.
Fast det jag mest oroar mig för är att inte få i mig tacos ikväll, kanske inte ens imorgon. Jag vet att jag kommer klara introduktionen, det blir inga bekymmer. But what about my tacos?!

Ofantligt sjuka vantar.

Det är något seriöst fel på de vantarna. Det är säkert femtiosjunde gången jag glömmer dem i övningskörningsbilen. Jag har inte kört femtiosju lektioner, men det låter bra. De verkar inte fatta vad de gör för fel. De kan inte ligga tysta mellan mig och Håkan sådär, de måste ju ropa, hoppa, dansa! Ta plats, för tusan! Ett par vantar har jag redan tappat helt, de fick ligga för länge i bilen. Men det förstår ju vem som helst att de var utom räddning. Inte ens jag skulle kunna rädda dem. De var från Stadium, det säger allt.

Den där sliskiga farbron i Kustbevakarna, han som hade backslick förra säsongen, men som blev mobbad och rakade av den för den här säsongen, han är rätt söt. Speciellt när han får sig en liten hyvling i reklamen där:
- Har du ingen tjej du kan sätta på istället för att hålla på och jävlas med mig?
- Nej, jag har ju inte det. Jag är singel.
- Ja, jag förstod väl att du är det.
Haha, back at ya, fyllo!
Jag verkar falla för sliskisar. Om de nu är sliskiga, jag kanske har en skev syn. Eller dem.


Köpa film.

Idag hade jag ett sug efter att köpa en film. Det är rätt svårt att låta bli det, speciellt sånna där boxar med olika serier. Men siddu, Lottie höll sig i skinnet. Hon köpte ingen film! Istället köpte hon lite mjölk och flingor. Jag slog på stort och satsade tjugo kronor på lite marmelad också. Jag äter inte marmelad.

Samtal med en granne forts.

Han ringde för att gratulera mig till jobbet. Han tyckte det var illa att han inte blivit tillfrågad att bli min referens, för han har en hel massa att säga om mig.
- Jag är ju egen företagare och du har ju skött min ekonomi, haft kontakt med kunderna, hjälpt till där det behövts, stått på mässor och allt!
Synd att bara de första fem orden var sanna. Han sa också att det inte gick att festa den här helgen, det var alldeles för tätt inpå helgen som just passerat. Han återhämtade sig först på måndag morgon, stackarn.
- Men jag kommer ju inte upp förrän först nästa helg sa vi ju.
- Jahaa, men då är det lugnt! Jag trodde det var den här.

Party! Typ. Apropå den där herrn jag inte trodde han skulle släppa in igenom sin dörrpost igen, det var ingen askungenhistoria som han fick det att låta som tidigare. Mr Granne var bara klåpare och hade ingen som hjälpte honom med sitt hus, så han frågade den som alla hatar. Det är vad jag kallar "snäll person".

...

Läsning.

När jag fyllde tjugo år fick jag några böcker av Therése. Jag tror att det var fyra stycken, men det står fem böcker i min bokhylla, så det kan också vara så många:). Hon tyckte att det var dags för mig att sluta fly ifrån bokvärlden, vilket jag gjort i hela mitt liv. Face the facts and read, god dammit! Jag har känt suget efter att läsa de här böckerna, faktiskt, men har inte fått ro till att göra det eftersom jag varit mellan två jobb. Jag har aldrig fått ro, men då hade jag i alla fall något konkret att skylla på. Men idag började jag läsa en av böckerna. "Vi måste prata om Kevin" heter den och hon varnade mig för att den skulle vara trögläst i början. Jag kom igenom ganska bra, i alla fall de första tjugo sidorna, sen kliade det alldeles för mycket i min kropp och jag blev förbannad för att jag aldrig hittade en skön ställning att sitta i samtidigt som lampan lyste upp sidan jag försökte läsa. Jag får nog läsa småsnuttar.

Duktig fortsättning.

Det var en seg början idag. Nu när jag började skriva så såg jag att jag plötsligt har Times New Roman som typstil. Det var knasigt, jag har inte ändrat. I alla fall. Idag tog det tid innan jag tog mig i skjortan (bokstavligt talat, jag hade PJ-skjortan på mig) och gick upp till vinden. Först bråkade jag iofs med Drakens försäkringsbolag. Vi har kommit till den tiden på året då alla försäkringar ska betalas och hennes var konstig. Efter att ha fösökt flera gånger på internet att beräkna och köpa försäkring, fick jag lov att ringa. Vad jag än skrev i så stod det "Hunden får inte vara äldre än sex år för livförsäkring" respektive "veterinärvårdsförsäkring". Kom igen, gamla hundar kan också cykla och ramla.

Efter lite om och men fixade det sig och jag gick till vinden för att sätta ihop min lagerhylla. Det var spännande i sig, men till slut fick jag stil på det och den är jättefin. Som alla lagerhyllor är.. Jag fick in den i mitt förråd, som nu börjar kännas som att någon faktiskt använder det. Mucho kläder, prydnader i kartonger, EN HYLLA, resväska, lampskärmar, julpynt, dörrar etc. Apropå dörrar, jag bar upp min köksdörr dit. När jag fått den så långt som utanför vindsdörren blev jag förbannad. De hade ju för fan fäst handtaget uppochner. Men då såg jag att det var ju jag som höll i dörren så. Jag förlät de förra ägarna rätt fort.

Tagen.

Jag råkade ha tv:n på medan jag fixade i garderoberna och en film jag aldrig hört talas om förut gick. Jag trodde att det var en av alla serier jag missat den senaste tiden, så i början lät jag den bara gå utan att jag brydde mig. Sedan efter en reklam såg jag titeln och insåg att jag hade fel. Ha, det måste vara första gången det händer.
 I alla fall, det var en speciell scen jag totalt fastnade för i den filmen. En kärleksscen, fast ändå inte för de varken pussades eller pökade, men de flirtade. De berättade saker för varandra och det var bara så rackarns fint. Andra sånna här scener har man väl tyckt är fina, men den här gjorde verkligen så att jag nästan studdsade och ville hitta ett offer att bli kär i direkt. Sedan när denna romans fortsatte så slutade den i en totalt omotiverad pluttvänskap, vilket gjorde att jag tröttnade på att vilja hitta någon idag med.

Duktig Lottie.

Idag har verkligen varit en bra dag. Även fast jag inledde den genom att rusa till körskolan för att komma i tid, för att sedan inse att det var nästa vecka jag skulle köra tisdag och torsdag. Den här veckan ska jag bara köra på torsdag. Men jag fick ju mig en promenad, i regnet, så det var ju bra. Beroende på hur man ser det.
Jag gick hem igen till de söta små liven och drog mig mot Commerse så att jag lagom skulle hinna till fröken Ks klipptid. Hon blev skitsnygg och bara lyste. Ni skulle sett na' när hon provade kläder. Hon kan konsten att galoppera, den där Kaisa.
Vi åt på Donken, så klart, fixade mitt betalkort på banken som nu varit trasigt i tre månader. Jag kände att det började bli dags, pappa skulle blivit huggorm om jag kommit hem en omgång till och han hade varit tvungen att skämmas ytterligare, bara för att jag tycker det är roligt att expediterna får lite att göra. Vi gick in på Indiska, valsade vidare till diverse klädbutiker för att leta upp typiska objekt som förvaras i dessa. Jag hittade mycket och massor därtill, men jag köpte bara ett par vantar, två linnen, en popcornskål och en riktig plastbag att handla mat i. Nu är det slut med de där jäkla plastkassarna som kostar en och fucking femti kronor och som ändå bara hamnar innanför dörren i mitt städskåp. NO MORE, säger jag bara!

Väl hemma tog jag jyckarna på en välförtjänt prommis, och vad gör jag inte sen? Jo, jag röjer i mina garderober. "Va?!" tänker ni säkert och det förstår jag. Det gjorde jag med, men jag hade en sådan energi och vek allt så himla fint. Jag hade tonvis med sängkläder jag var arg på för att jag inte orkar eller vet hur man manglar. De vek jag till och gjorde rackarns fina! Ni ska se hur fina mina garderober är nu, alla fyra! Hela denna stol jag sitter på och handtaget till toaletten är överbelamrade med ytterkläder och skidställ som ska upp till vinden. Till mitt förråd, där jag för övrigt ska sätta upp en lagerhylla imorgon. Wish me luck. Eller break a leg.

Back in business.

Prick sex månader, så länge har jag levt i pengacelibat. Jag valde själv att gå ut i den, men jag valde inte att förbli mellan två jobb så här länge. Det har inte alltid varit roligt, även fast jag njutit lite då och då. Jag har haft en långtidssemester med mina hundar, börjat om på ny kula, fixat i min fina lägenhet och sovit mycket. Jag har också fått lov att leva snålt, inte kunnat göra saker, tänkt över varenda inköp och allmänt varit strypt. Det har nog varit nyttigt och lärorikt för mig, det är en sån motsats mot hur jag levt tidigare. Inget ont som inte har något gott med sig. Nu rackarns är Lottie back in business! Watch out.

Lottie the arbetsledartrainee!

*RING RING!*
- Lottie.
- Hej, är det Charlotta?
- Nej, Charlotte.
- Ja, Charlotte menar jag (samtidigt).
- Ja precis.
- Hej, det är Sanna från McDonalds.
- Hej!
- Hej, vad gör du?
- Står här och lagar mat.
- Jaha, då kanske jag stör.
- Nej, absolut inte.
- Bra. Nu är det såhär..
*Lottie tänker: sådär börjar man bara en mening som inte har ett happy ending.*
-.. vi vill jättegärna att du kommer och jobbar hos oss.
- PÅ RIKTIGT? :D
- Ja, på riktigt.

Lottie har fått ett jobb! Sjuttio stycken sökande, fyra stycken kvar i fredags och två dagar senare står Lottie som vinnare. JAG VANN!


Samtal med en granne.

Igårkväll ringde jag min granne. Han var onykter och med honom fanns en person som jag aldrig trodde att han skulle släppa innanför sin dörrpost igen. De har inte tyckt om varandra på senaste tiden, men nu var de vänner, jag citerar:
- Det är en lång historia, men den bevisar att jag är en snäll människa.
Aja, okej. Han skulle dra den en annan gång. Jag berättade också att jag kanske kommer upp i helgen, men att det berodde på hans far.
- Vad har farsan med det att göra?
- Det beror på vad han tycker om att jag tar med hundarna ner.
- Hundarna..? Hundar.. DE HÄR HUNDARNA?!
- Ja.
Det tog ett tag för honom att smälta det och framförallt förstå.
- Ni djurvänner är ju helt körda i huvudet. Gör du det här frivilligt?
- Ja.
- Gör du det frivilligt eller för att de ska ha det bra?
- Då är det både och.
- Jag lovar, gör du det, då kommer du få gratis fylla hos mig i tre år framöver!

Jag förklarade att jag inte ville ha något för det, utan för att det gynnar alla inblandade, plus att det är kul. Tack vare onykterheten berättade han att jag var den bästa grannen någonsin och att vi alltid ska vara bästa vänner.
Jag skickade in honom på sin dator och satte på camen, så de fick se min lägenhet. Han tokgillade min fondvägg och tyckte att jag kunde måla den i hans gillestuga. Lottie the konstnär. Nää, den är bara min!
Han lovade att vi skulle festa på fredag, om jag kommer upp då.

Biokväll.

Bio, det var ju så länge sen. Lottie, som vet att hon alltid smäller i sig en massa popcorn i salongen, gick till biografen. Det regnade och blåste attans, men det gick bra. Kom fram lite för sent och åkte på en böter på tio kronor på min bokade biljett. Jumper såg vi, den var bra. Antagligen för att Hayden är så snygg och har käkben, men jag störde mig hela tiden på att Summer var med i filmen. Inte att själva OC-Summer var där, utan att Rachel alltid kommer bli ihågkommen som henne och agerar på lite samma sätt. Det passade sig inte riktigt, men han gjorde sig bra där i alla fall. Det är huvudsaken.
Efteråt var det begravningstårta hemma hos Kaisa. Hela gänget åkte dit, jag och fröken K tog en sväng förbi mig och hämtade upp de ludna två och sen till Östermalm. Malla tog med sin katt dit, men Diesel ville äta upp henne i början. Hon fick sitta instängd i datorrummet tills Diesel lugnat sig, sen fick hon komma ut och umgås med alla oss. Vi käkade på, fnittrade och hade trevligt. Vi satt även vid MATSALSBORDET och raffade åt oss vuxenpoäng.

Längre fram på kvällen var det bara de LEK kvar som myste i soffan. Fröken K har möblerat om, så hennes soffa har blivit en enda stor myshörna. Jättefint. Så där satt vi tills det var dags att ge sig för kvällen.

Middag hos Lenny.

Det var torsdagskväll, alltså igår, och Lottie såg sådär sunkig ut. Som bara hon gör när hon inte duschat på ett tag, satt upp håret i den där slarviga toffsen, osminkad och helt förvirrad över om hon ska laga mat eller inte. Då ringer fröken K minsann och frågar vad jag gör.
- Gosar med hundarna och tittar på Greys Anatomy.
- Vad gör du om fem minuter?
- Gosar med hundarna och tittar på Greys Anatomy.
- Vill du komma upp tre trappor på middag?
Lennys föräldrar är i stan på besök och hade en liten bjudning hos Lenny, min förra sambo. Jag var välkommen och vad vore inte trevligare än att inte behöva laga något omotiverat till sig själv sådär kvällen innan tidig arbetsintervju?

Det var jättetrevligt. Stackars lilla Minja, deras pudel-något-litet-blandning, fick många hundar att hålla reda på. Efter att Diesel lugnat ner sig blev även de kompisar och hans kontaktnät har vuxit igen. Hon var himla söt. Föräldrarna var trevliga, vi åt soppa och äppelpaj, helt utan socker så fröken K förklarade att man inte behövde ha dåligt samvete. För socker är det enda onyttiga.
Kvällen slutade nere i min lägenhet, jag visade upp hur jag hade det. Som stolt ägare står Lottie där och pratar om sitt crib. De tyckte att jag har det fint :D.

Rescue!

När jag pratade med mamma idag berättade hon att fru T30 ska åka till Thailand i tre månader. Jag frågade vem som skulle ta hästen den här gången, eftersom Lottie bor trettiotre mil bort numer, så hade fru T30 pratat med "sina flickor" i stallet. De skulle ta hand om hästen - i tre månader. Undra om hon slår på stort och ger dem ett varsitt armband. Jag frågade vidare om vem som skulle ta hand om deras två hundar, och det ska självklart mannen, sonen och sonhustrun göra. Okej, tänkte jag. Sist fru T30 åkte iväg mådde jag så dåligt för hundarnas skull att jag gick över och hjälpte till då och då. Så de fick lite livskvalité. Så jag sa till mamma:
- Jag tar ner dem till mig!
- Nej, det gör du inte. Snobben kissar inne.
- Vad gör inte Diesel då?
- Draken tycker inte om dem.
- Kaisa kan ta Draken!
- Nej, du ska inte ha dem.
Jag har seriösa funderingar på att ta ner dem hit, åka dit och ta ner dem. Tajmingen var otrolig, för då ringer fröken K. Bara sådär, pang poff. Perfekt. Jag berättade för henne och hon var helt på min sida. Hon kunde t.o.m. tänka sig att ta en av jyckarna. Vi kan ha spa-dag för hundarna, trimma, tvätta och ha sig. Jag undrar vad fru T30 säger, däremot vet jag att resten av familjen kommer jubla om jag erbjuder mig.

Steg två.

Tio i sex ringer mobilen. Jag har haft svårt att sova inatt, var för pigg, men när jag väl skulle gå upp blev det trögt. Fem i sex ringer mamma och ville ge mig en lyckospark. Då klev jag upp och gjorde frukost. Gissa om hundarna låg kvar, så trötta. När jag började prassla kom Draken och la sig i köksingången, Diesel ville däremot inte lämna sängen. Jag tog ett kort på dem när de låg i sängen respektive soffan.

Väl på donken var det låst. Jag stod snällt utanför och insåg att min frisyr inte längre såg ut som den gjorde när jag lämnade lägenheten. En kille kom och öppnade, han sa åt mig att sätta mig ner. Det fanns två personer i köket inklusive den killen som öppnade åt mig och den andre smygkikade fram då och då för att se vem jag var. Det såg roligt ut. Sedan hoppade mr Intervjuare fram med sin kompanjon och frågade om jag ville ha kaffe. Gratis kaffe! På donken! De sa åt mig att välja en plats och eftersom det var proppfullt tre minuter efter öppning, så var det himla svårt. Jag valde ett bord långt bort från tv:n, så jag inte glodde på den istället för på dem. Det var en personlig intervju, vilket jag blev förvånad över. Jag trodde det skulle vara en gruppintervju till, men icke. Det var trevligt, jag fick prata mycket om mig själv, vilket jag gillar. Vi pratade i ungefär en timme och det kändes avslappnat. Vi fortsatte efter själva "intervjun" och diskuterade allt annat runt omkring. Jag fick träffa restaurangägarens fru och hon tog i hand. Hon sprang där och vattnade blommorna, jättetrevlig.
Från sjuttio sökande cuttade de ner till fyra stycken. Alla fyra ska intervjuas idag, jag var först ut. De hör av sig på måndag eller tisdag, de ville ha helgen på sig att tänka vem som känns bäst. Det här kan vara sista steget, annars om det är väldigt jämnt mellan två stycken, så vill de kanske träffas en gång till för att suga ur den sista saften ur oss. I wanna win!

Beslut.

Det blev makaroner och köttbullar. Med en touch av ketchup. Period.

Beslutsångest.

Middagsmat. Det borde vara hur lätt som helst att välja, eftersom det är en persons behov som ska släckas, inte en hel familjs. Jag är kräsen, men eftersom det är jag som ska laga så vet jag ju vad jag äter. Fast det är ju också så att skulle jag få som jag vill så skulle jag ju laga makaroner och köttbullar varje dag, eller endast nudlar. Väldigt enformigt kan tyckas och så är det. Jag kände mig väldigt sugen på de där nudlarna som Ae lagat till mig, som man har i broccoli och blomkål i hela soppan. De nudlarna säljs inte i vanliga butiker, utan det är några stycken i Sthlms län som har den. Jag tog fram paketet och insåg att det bara står på thai, vilket gör det lite svårt för mig att tyda. Jag vet alltså inte hur länge nudlarna ska koka, och eftersom jag inte är något vidare erfaren gällande att koka grönsaker så vet jag inte heller hur länge de ska koka. Krångligt. Sedan tänkte jag att jag skulle göra en wok med grönsaker och kyckling, då får jag ju användning för min sötsura sås jag har ståendes i kylen. Men det tar för lång tid och jag är inte riktigt sugen på det. Dessutom är kycklingen djupfryst. Jag har ju köttbullar i frysen, det går fort, bara koka lite makaroner till. Men det åt jag ju till lunch i förrgår. Annars kan jag ju strunta i maten och bara käka nyponsoppa och mandelbiskvier (kommentera inga stavfel på det ordet, jag har just lärt mig uttala det) till Greys Anatomy.

Nu går jag ut med hundarna och när jag kommer in så ska jag veta hur det blir. Ett beslut ska fattas. Hon har det inte lätt, den där Lottie.

Hel halvdag.

Fröken K och jag hade planerat att åka till klubben efter hon arbetat idag. Jag skulle gå och möta upp henne vid en busshållsplats i staden, vilket visade sig vara bortskyfflad. En förvirrad och väldigt förbannad Lottie rådfrågade fröken K om var de skulle träffas istället. Så klart löste det sig och off we go. Ute på klubben åkte vår inofficiella tränare hem samtidigt som vi kom, så vi fick klara oss själva. Vi tog först löpDraken på en promenad runt pölen och upp på ängen så hon fick springa av sig. Vi ropade och gömde oss i gräset, så hon fick drulla på ordentligt. Så roligt!
Sedan plockade vi ut pojkarna och gick till varsin plan för att träna. Det fanns inga störande moment så Diesel gick alldeles jättebra, plus att när man är ensam så är man mer avslappnad än när någon tittar på. Så det gjorde ju att jag gjorde rätt också. Sedan kom fröken K över till min plan och vi skulle dirigera varandra. Men så klämde vi in en liten obligatorisk fika innan. Efter det satte vi fart, Kaisa kan ju det där så hon dirigerade mig först. Diesel är jätteduktig, men Lottie måste finslipa på sig själv. Kaisa gav mig lite råd och gick lite med honom, vilket är skitkul. Hon är så duktig, den där Kaisa. Jag dirigerade henne och Unix efter det och de är ju redan i världsklass, så enda gången det blir fel är när jag råkar dirigera dem in i staketet.

När hundarna varit sådär duktiga så flirtade vi med varandra och åkte förbi Kvantum FIKA! Med våra kakor! Vilket slutade med en kebabpizza som lunch och sen fika på det. Fika betyder kaffe och tilltugg, i det här fallet våra fantastiska chokladflarn. Galet goda. Bättre kan det knappast bli.

Soptunna.

Det finns många låtar man kan känna igen sig i, det kan vara ens nuvarande livssituation eller dåvarande, frånvarande, kärlek, vänner, arbete eller oarbete, ens ångest eller önskemål. Ibland får man sätta in synonymer i texten för att den ska kännas skräddarsydd för en och det är ju godkänt. Det finns kanske inget rätt och fel i det här, men för mig känns det som när man var fjorton år och letade efter sätt att uttrycka sig på. Mycket fanns ju i musiken, men det blev för mycket när man skickat femton låtar till en nära msn-kontakt med kommentaren:
- Det här är så jag!

Jag hittar låtar ibland som får mig att tänka på vissa personer eller min relation till dem. Eller också precis vad jag försöker låta bli när jag tänker på dem. Sånt är lite creepy, för det känns som om någon grävt sig in i ens privatliv, rotat i min soptunna, och kommit fram till vad jag känner. För jag är helt klart ensam om att hysa dessa känslor, givetvis. Så de skriver en låt om mig och kommer etta på olika listor i världen. Allt tack vare mig och min soptunna.
The All American Rejects.

Brownie.

Det är sjukt gott. I ettan åkte skolan på skidresa till Bydalen, ett litet ställe i Jämtland. Jättemysigt med stugor, akiviteter och så all denna snowboardåkning. Jag blev kompis med en liftsnubbe som satt och gjorde mest ingenting mitt i backen. Han hade inte den mest populära backen, så vi slog oss ner vid honom och hans eld. Sedan bestämde sig jag och Ida oss för att åka ner till affären och köpa en brownie. Vi tog med tre plastskedar och åkte upp till luftsnubben, la upp brownien på gallret ovanför hans eld och tillagade den. Liftsnubben, jag vill minnas att han hette Leif men det kan också ha varit ett dubbelnamn, skulle inte ha. Han måste tänka på figuren. Det tog inte lång tid innan han tog tag i plastskeden och åt med oss. Vilka minnen.

Häxa.

Ingemar på klubben har länge trott att Draken heter Häxa. Han tror det nog fortfarande, om man inte påminner honom. Och jag har letat i huvudet efter ett namn som är lika orginellt som Drakens, för att fortsätta på den linjen. Nu har han sagt det så många gånger så det faktiskt låter bra. Det är kanske värt att fundera på i alla fall. Jobbigt läge om man ropar på hunden bland folk.
- Nej, inte du, jag menar hunden.
Avsluta lite fint med ett nervöst skratt. Ja, varför inte.


Hårdkörning.

Idag hade jag min första körlektion på länge. Jag minns inte om jag körde något i december, men annars så var det i november. Logiskt om inte annat. Min körlärare Håkan och jag har kommit överens rätt bra sen starten, han sitter ofta och slår mig på armen, fnissar och pikar. Vi har också diskuterat att han inte ens känner igen hälften av sina elever, medan de känner igen honom. På stan när det hejas så hejar han tillbaka utan att ha den blekaste om vem det var, "antagligen en gammal elev".
Lottie kliver innanför dörren, säger tjena tjena och han säger:
- Nemen har jag inte sett dig förut?
- Jo, kan du tänka dig.
- Din jävla stockholmare, har du inte stuckit hem än!?
Jag blev paff. Aja, vi latjade på, han frågade hur det var med hundarna och om jag bor kvar i Havstena. Ookej, all information var lagrad på en säker plats.

Han tyckte att jag kör bättre, men vi repeterade lite allt möjligt för att se var vi ligger i planen. Jag gjorde mina tabbar, men tyckte ändå att det var godkänt, fast Håkan klagade en rackarns massa. Det är ju honom jag ska lära av så jag antog att jag gjorde gigantiska fel då, även fast jag inte tyckte det. I slutet av lektionen berättade han för mig att han varit hård mot mig idag, men att det är dags att sluta flumma. Han tog fram en bok och sa:
- Läs den så syns vi nästa vecka.


Tvåhundra!

Jag har haft så lite liv att jag skrivit tvåhundra inlägg i denna blogg. Eller så mycket liv kanske, så jag har mycket att skriva om. Eller så hittar jag på. I alla fall så orkar folk läsa den, även om det bara är tre stycken. Eller fler. Jag räknar bara med mig själv, så allt utöver det är en bonus. Ciao!

Kennelsäck.

Det foder jag köper till hundarna är typ fusk. När jag såg till att de åt samma foder för att slippa ruinera mig totalt, så hittade jag en större säck än vad jag köpt tidigare. Den nya innehöll tjugo kilo, alltså fem kilo mer än tidigare. Det är ju skitbra, det räcker längre. Jag frågar en som arbetar i djuraffären om vad det kostar och hon sa:
- Femhundrafyrtionio kronor. (roligt ord!).
Jag höll på att ramla baklänges, femtio kronor mer än min femtonkilossäck. Tio kronor kronor kilot? Vilket kap!
Uppe i Sthlm skulle jag köpa en likadan säck som hemma att ha däruppe, så jag slipper bära fram och tillbaka. Där står en skadad säck som kostar femhundratjugofem kronor. Konstigt, tänkte jag, är det så lite skillnad på en skadad och hel säck. Aja, okej. Jag pratade med en anställd för jag såg att prislappen på resten av säckarna var sexhundrafyrtionio. Jag berättade vad jag betalar hemma och att jag tyckte det var konstigt att det skiljer så mycket i pris mellan städerna.
- Är du uppfödare?
- Nej.
- Den där säcken tillverkades först bara för att gynna uppfödare, de får mer mat för en mindre slant. Senare tänkte de att man kan låta vanliga hundägare köpa den också, men för ett högre pris, så den kostar sexhundrafyrtionio kronor. Har de frågat dig om du är uppfödare?
- Nej, jag frågade bara efter priset och tog den.
- Konstigt, det är fel.

Jag tänkte att de hemma hos mig bara gjort fel och att jag kommer få betala det högre priset nästa gång jag köper den. Idag gick jag dit med fröken K och fick betala - tadaaaa, femhundrafyrtionio kronor. Slutsats: Jag går med vinst.

Lika par leka bäst.

Man gillar skådespelare för deras insats och att deras utseende tilltalar en. Personen gör aldrig fel, utan allt ont eller elakt blir något sött som man självklart skulle ha överseende med om man var dennes flickvän/fru. Jag har problemet att lyfta upp skådespelare jag gillar till en annan nivå än där vi dödliga håller till. De är aldrig bråkstakar, nästintill oavsett vad de gjort i livet, de blir aldrig lika kassa som bråkstakar på vår dödliga nivå. I bet they could throw an old lady down from a tree and I would think of them as helpfull. Vad nu tanten gjorde däruppe.
Jag har läst om en skådespelare precis som jag lyft upp till den där nivån. Ju mer jag fördjupar mig, desto mer förstår jag att han är precis som de personer jag inte vill ha med att göra i verkligheten. Men ändå sitter jag där och har överseende. "Han skulle kunna berätta vad som helst för mig". Nja, aj dånt sink så animår. Eller ja, jag skulle ju inte säga nej om han knackade på min dörr.


Destroy AB.

Fröken K och jag startade ett projekt idag. Helt oprovocerat gav sig fröken K på min panel i köket, den översta listen lossnade. Jag hann säga att jag ville ta ner panelen, för köket känns trängre med den, och pang så gick hon loss på den.
- ... När ska du ta ner den då?
Hennes fråga kom passande och jag fick också lust. Vid hundarnas matskålar sitter panelen riktigt kasst, så vi gick dit och drog loss den. Bakom visade det sig att det inte fanns någon tapet, el idioto innan har tapetserat halva väggen. Det gjorde att vi lät projektet vila en stund. Jag måste hitta på något att ha istället för panelen, antingen tapet eller måla.

Fröken K blir tokig ibland. Hon gillar att gå loss på saker. Vi båda väntar på att kusin Lenny ska få sin första lön och köpa målarfärg till sin lägenhet, så vi får måla. Han kommer inte ens hinna hjälpa till, för vi är så grymma. We are Destroy AB. Som också skapar saker..

Sucker.

Ola Rapace rockar. Till och med när han är röd om näsa och kinder för det kalla vädret är han söt, då är det illa. Han har sina små ogrekiga ben, ser sådär lite halvspinkig ut men är egentligen rätt lagom, den bullrande rösten skulle få en telefonsvarare att tråna och hans ständiga backslick bara skriker efter att bli tillruffsat. Där sitter jag framför tvn och fnittrar som en kär tonåring. Jag tar mig för ansiktet när jag tycker att det blir pinsamt, även fast jag aldrig skäms. Alla dryga kommentarer drar jag till mig omvandlar till något bra. Sucker!

Ett geni omvandlade hans namn en gång, Ola Rap-ace. Sveriges nya rapstjärna, Adam Tensta, släng dig i väggen! Man skulle ju vilja höra vad han går för, men det är lite svårt när han är den där snyggslickande polisen eller perfekte svärmorsdrömmen till polispojkvän. Think outside the box, liksom. Med det namnet borde det finnas mer att ge.


Skidbacken.

Lottie, Kaisa, Nicke och Börty åkte till skidbacken och släppte hundarna. Killarna ville komma iväg, så de brummade iväg från oss rätt fort. Skönt, tyckte Lottie. Inget ont om Börty. Vi kastade med bollslungan, skrattade, tog kort, stojade, sprang, lekte och blev smutsiga. Det hann inte ens bli kallt, trots de galna vindarna. Diesel sprang och sprang, han har inget så kallat förnuft när det gäller bollar. Han kan vara hur trött som helst, men ändå jagar han ikapp den, fångar den, tar med den tillbaka och ger den till mig. Det kan också gå hur långsamt som helst, men han gör det. Han ger inte upp, inte.

Inte Draken heller. Hon fick tag i bollen en gång och vägrade släppa. Nu var det hennes boll, slutkastat! Fröken K kämpade ett tag, men släppte sen. Jag fortsatte och filmade samtidigt. Draken tyckte att jag var från Mars och visade det med blicken. Hon är ju för härlig, den lilla byrackan.

Förkväll.

Bror och Börty åkte ner hit idag. De kom iväg hemifrån vid sexton eller sjutton och det var "bestämt" att vi skulle käka tacos (observera stavning!) hos mig. Det blev en diskussion mellan syskonen att jag som alltid bjuder är den enda som inte får påfyllning på sitt konto varje månad. Och äter man som en och en halv häst, då blir det dyrt. Speciellt om det är femte gången det händer. När jag sagt min åsikt så förstod jag att Nicke vridit till den i hans skeva syn på världen, så jag ringde Kaisa direkt för att säga samma sak till henne. Vi har båda erfarenhet av mästerkocken Nicklas. Jag hade ett mer uppiggande samtal med fröken K och vi bestämde oss för att hon skulle komma till mig redan vid sju, gå kvällsprommis med hundarna, titta på Let's Dance och sedan äta när pojkvaskerna dyker upp.
Under kvällspromenaden ringer bror och säger att de ska äta i Laxå istället, vilket i stort sett gjorde min kväll. Så skönt! Jag tyckte att vi kunde partaja lite extra så vi skulle gå och köpa cola. Och fröken K vill ju ha lite mer än gurka på sin tacos (aa!), så vi behövde lite grönsaker också.

Tjejsnack, jordens härligaste middag, bara jag och Kaisa. Det var helt underbart. Bara vi. Sen dök pojkarna upp och stämnen blev lite stel. Tur att Nicke ville åka hem tidigt, så jag slapp honom. I skrivande stund ligger Börty i soffan och fetsover. Han slocknade fort, så jag bäddade. Och har skickat Diesel på honom några gånger, men nu har även han lugnat ner sig och lagt sig på honom. De små pojkarna.

LöpDraken.

Draken blir lite knasig under de tre veckor hon löper. Det är det många tikar som blir, men denna är ju bara för söt. Hon ställer upp sig för hundar även om hon inte löper, så då kan ni tänka er hur det är under löpperioden. Draken går alltid lös ute, men så fort jag får syn på en hund, så måste jag koppla henne. Hon ska fram till alla och let them know att den ska bli pappa. De ska ha valpar, även om han inte vill det. Hon trycker upp Diesel mot väggen här hemma och han förstår ingenting.

Hon pussas hela tiden. Om hon inte pussar Diesel, rengör hans öron och kropp eller bihang, så är det på mig. Speciellt när man ska torka tassarna, det verkar vara hennes favoritsysselsättning. Hon lyfter den andra framtassan så fort jag är klar med den första och så fortsätter det. Och hela tiden ska man pussas. Händer, armar, hals, öron, ansikte. Puttar jag bort henne går hon på Diesel, som flyttar sig närmre och närmre mig bara för att bli av med henne. Och vem vet vad hon har hittat utomhus. Hon kommer alltid och ser skyldig ut när hon varit bakom garagen.
Igår höll jag på att skratta ihjäl mig. Jag tyckte de stökade ovanligt mycket i sängen bakom min rygg, Draken pep och hade sig. Då ser jag en heltänd Draken och en skräckslagen Diesel. Dock tuggandes fradga, så han börjar väl haja vinken. Draken har bestämt sig för att de ska ha valpar. Stackars Diesel.

Detta är fortfarande vecka nummer ett. Nästa vecka lär bli ännu mer intensiv, så det blir till att stoppa in dem i stora buren varannan gång när jag går hemifrån.

Hon har förlovat sig!

Min Lotta. Men va? Jag kunde först inte tro det. Jag läste de översta raderna i hennes blogg och höll handen för munnen, ögonen liknade en teletubbies. Jag måste ha läst samma mening om och om igen. Herre min hatt! Det är helt otroligt, de har ringar som visar att de tillhör varandra. Det är dem, de tänkte sitta ihop hela livet, så rackarns fint! Åh, vad glad jag blir. Hon har äntligen fått vad hon förtjänar. Vi är många som inväntar något sådant, hon är redan där. Inte helt smärtfritt, så skoja inte att jag är stolt över henne.

Vi växer. Vi har inte träffats särskilt ofta sen vi slutade nian, men hon finns där. Hon är där någonstans och ropar jag, så kommer hon. All lycka till er, Lotta och Jesper.

Fint väder.

Det är en jättehärlig dag utomhus, solen skiner och allt är grönt. Sådär som det bara inte ska vara i februari månad. Jag har varit ute lite hundarna, vilken tur att matte faktiskt pomenerar dem!, och man ska inte låta sig luras. Det är fantastiskt kallt. Alldeles sådär täckekallt, långfillingarkallt, sjukt kallt. Nu vill jag ha en såndär overall som jag aldrig ville köpa som liten och bara linda in mig i värme. Draken ser inget större nöje i att vara ute, hon springer till porten när vi leker på gräsmattan här utanför. Diesel springer även fast han huttrar. Lottie väljer då att gå in. Och jag fryser fortfarande om fötterna.

Bondbrud.

Jag sitter och tittar på Casino Royale. Jag har inte sett den, vet egentligen inte varför. So far tycker jag att Daniel Craig ser sjuk gammal ut, men han kanske blir het i ett vattenfall, vad vet jag. Det slog mig i alla fall att Therése skulle bli den ultimata bondbruden. Kroppen, de långa benen, rött hår. Skoja inte att jag kommer bli rik om detta sker, jag blir hennes manager och får trettio procent av alltihop. Rubbet. Vilka planer hon smider, den där Lottie.

Potatis.

Jag lär mig aldrig hur man kokar potatis! Jag vet att de ska skalas, jaaa de kan kokas med skal på också, ner i vattnet, de ska täckas, koka. Sen då!? Koka hela tiden tills de är klara eller vrida ner? Jag ringer mamma varje gång och får alltid samma svar. Denna gång skrev jag upp det!

Gruppintervju.

Jag var inbokad på en gruppintervju klockan tio idag. Jag hade T i luren, vilket var ett bra stöd, vandrade in och satte mig vid de två som såg mest nervösa ut i lokalen. En större tjej och en kille med två stolar emellan. Jag frågade om de var här för jobbet, de sa ja och jag slog mig ner bredvid killen. Han i stort sett hoppade på stolen för att han var så nervös, jag kallpratade lite med dem och fler dök in efterhand.
Intervjun satte igång och jag tyckte det var jätteroligt. Man skulle presentera sig och flera verkade väldigt nervösa. Jag snackade på och undrade mest om mina ögon gick i kors. Killen som hade intervjun hade käkben och samtidigt kände jag mig trött, så det var mycket som sprang runt i huvudet. Inte lätt det där.

När vi var klara gick vi ut, två av de tre tjejerna kom med mig och killen hakade på efter en stund. Vi stod utanför och pratade lite, utvärderade och de berättade att de var skitnervösa. Jag kände mig hellugn och sa att man inte kan få mer än ett nej, så varför göra så stor grej av det? Jag och tjejerna skulle åt samma håll, så vi gick sällskap. De anställda som höll i intervjun satt ner och pratade efteråt, och de tittade ut på oss där vi stod. Jag tyckte också att det verkade kul att man skaffar sig vänner på en gruppintervju.
När vi lämnat av den ena tjejen på MAXI så gick jag med den sista till bussen utanför mig. Hon ville ha med mig ut på krogen på torsdag, då är det "röd torsdag" och allt kostar tjugo kronor. Skitkul! Jag ska ut på torsdag! I alla fall förfesta, jag måste skaffa mig lite vänner.
Idag är en bra dag.

Sjuhundrafyrtiosju.

Kent är ett band som funnits i bakhuvudet hos mig sedan jag hörde "En himmelsk drog" när den kom ut. För att inte tala om "Chans" eller hur mycket jag hatade "Musik non stop". Det är ett band man går ifrån och kommer tillbaka till hela tiden. Min pappa hatar dem, vilket gör det ännu mer rofyllt att lyssna på dem. Just låten "747" är en låt som jag fastnade för direkt. Både den engelsa och svenska versionen, så den spelas varm här hela tiden nu. Kaisa förstod inte vad det var för speciellt med den. Hallå!

Den "vita" utekvällen.

Lottie och Therése, en vit utekväll, dansa och stoja, vi skulle ha skitkul. Det blev lite mer än så - på alla sätt. Det blev helt totalt ofantligt jättekul!

Allt började hemma hos Lottie. Laga mat, äta av den, dricka vin, samtala. Vi fortsatte inne i mitt rum. Prova kläder, gömma magen under strumpbyxor, töja ut Theréses tröjor och sen pang! Vi tog på oss varsin klänning, sminkade oss och fixade håret. Vilka rackarns bönor vi blev. Riktiga kuttersmycken med smak av citrus! Helsnygga. Det är vi ju alltid, men lite sådär extra. Vi applicerade grädden på moset, så att säga.
And off we go. Vilse på Stureplan, stå i kö i många minuter, beundras av hur många småbarn det stod där, frysa och sen - in på Mera. Vi kollade läget först och insåg att vi behövde en drink. Bartendern blev tillsagd att blanda ihop två drinkar för hundrafemtio kronor. Jag drog i mig min rätt fort, kaffesmak, T tog lite längre tid på sig. Under tiden spelades "En jävel på kärlek" med GES och jag tänkte att det måste vara ett rackarns bra dansgolv innanför den väggen. När T dragit i sig den sista droppen och gjort diverse miner valsade vi in på dansgolvet. Folk var galna, så vi tog efter. Eller ja, med lite mer alkohol i blodet hade nog vi varit de som folk glott på. En stund senare kom vi överens om att vi var för nyktra för det här. Mera mera! Kul, vi var ju där. Ho ho. I alla fall, T ser läskig ut när ljuset blinkar och hennes händer kommer sakta men säkert emot ens ansikte. Hon ser ut som om hon ska sluka mig hel och hänga upp halspulsådern på sin vägg. Som ett minne, liksom. Fast hon gjorde aldrig det, vi bara låtsades. Hon är himla söt, den där T. Och det var fler än jag som tyckte det! Jajemensan.

En stund blev vi ensamna på dansgolvet. T och L dansade som aldrig förr, över hela golvet med DJ:n som enda publik. Han fnissade, men what do we care? Jag hade så fruktansvärt roligt och vi sa flera gånger till varandra att det ska göras om. Precis som muffinsdejterna i Gallerian. Men vi behöver nog en inkomst först. Varsin dessutom. Så det kanske tar sin tid, men efter i fredags så vet jag att det är värt all väntan.

Senaste veckan.

Under den här senaste veckan har jag gått upp klockan tre på morgonen, blivit irriterad på rookisarna på jobbet, spillt ut Mickes kaffe, kastat en ettikettrulle i Vojjes öga, nästan krockat med tre bilar vid olika tillfällen, ätit många kockosbollar, fått höra att jag är "lite tjock", blivit skrämd, hittat på anledningar att titta efter en speciell lastbil, tillrättavisat Diesel, kastat två par sönderätna skor, försovit mig, fortsatt riva sönder min läpp, träffat brudarna AJT, målat köksskåp, ätit hamburgare (!) med stekt ägg på, slagit in en inflyttningspresent, pratat alldeles för lite i telefon, laddat ner James Blunts första album för tredje gången, fått en förkärlek till EMD - All For Love, låtit bli att rätta mamma när hon gissar vad jag sagt i olika situationer, inte pratat med Kaisa en enda gång, hoppat på att få träffa Manchester, fnittrat åt tanken av förra året, torkat spyor, varit otroligt kreativ i produktionen, ätit fyra bananer, saknat min bok, velat slänga julstjärnorna i mitt rum, insett att jag är en idiot, skrattat åt nedlagda läkemedel, hatälskat Sven P, knappt suttit vid datorn, tuggat på sockerbitar, undrat hur hög lönen kommer bli, druckit mycket oboy, fått en finne under örat, ätit broccoli (!) och blomkål (!), plåstrat om Draken, gått in i en dörr, applåderat så fort någon gjort något bra, plockat bort den flätade korgen, fått bort min allergi i armhålan, kastat sten i glashus, inte raka benen, tittat på Greys Anatomy, gått och lagt mig runt sjusnåret, frusit, velat snacka skit om ena rookien, fått en äggslicer, åkt nattbuss och varit förbannat jättetrött hela jävla tiden.

Segad dag.

Igårkväll stannade jag uppe till kl tjugotvå. Det var lite sent känner jag idag. Jag sov inte så många timmar i helgen och så upp tidigt idag. Vilket jävla u-landsproblem.
Jag hann se Ola Rapace i några scener, så det fick räcka. Han vore värd en trettio minuters väntan med nyheter och väder, men jag orkade inte. Jag hoppade i säng och vaknade lika fort, kändes det som. Var tog alla timmarna vägen? Borta. Trött som en gris steg jag upp och åkte till jobbet.
Väl framme var Jimmie tillbaka. Han började morgonen med en fråga:
- Hur känns det att vara tillbaka och jobba då?
Lasse tittade på mig med ett stort medvetet leende. Jag sträckte på mig och svarade:
- Mitt på dagen känns det bra, men nu är det lite för tidigt för att svara på den frågan.
Far och son skrattade, jag gäspade and off we go.

Osams med tvn.

Jag går upp rätt tidigt på mårnarna de här två veckorna jag jobbar. Det betyder att jag går och lägger mig väldigt tidigt och då missar rätt roliga filmer och sånt som man gärna vill se. Ikväll gör det ont. Wallander - innan frosten sänds kl tjugoett. Kom igen, Ola Rapace. Jag dör. Mina grekben i vardagen, käkben i mörkret och skinnjacka i vinden. Vad ska jag ta mig till? Gå och lägga mig och vakna i tid, eller sitta uppe och kanske försova mig? Jag skulle få en jäkla massa klagomål från far min. Kanske värt det för McGreeky.

Grönsaksätare.

Idag slog jag rekord. Jag åt både broccoli och blomkål! Mamma och jag lagade mat. I en wokpanna körde vi fläskfilé, morötter, blomkål, broccoli, coccosmjölk och chiliepulver. Jag hade gärna dragit på mer chili, men det fanns tre andra att rätta sig efter. Och jag kan ju inte skylla på att jag är thailändska.

Det gick bra de första bitarna. Sen blev det för mycket blomkålssmak och till slut gav jag resten till mamma. Men nu ni, jag har kommit igång!

Bengan.

Nu är det rätt många år sedan som vi träffades första gången. Jag mådde inte mitt allra bästa, det var innan jag fick Draken. Det borde alltså vara fyra år sedan, eller fyra och ett halvt. Han och jag kom bra överens med en gång, pappa sa att jag lindade honom kring mitt finger. Lottie med tandställning och en massa finnar i ansiktet, liten och sa bara saker när hon kände att hon hade något att säga. Till skillnad från nu.
Bengan lagar den bästa strömmingen jag ätit. Jag hade inte ätit det förut, men gav det en chans. Han påpekade alltid att jag pillade ut alla ben, som för honom är obefintliga. Jag var konstig, tyckte han.

Jag stengillade Bengan. Vilken rolig snubbe, hade kort på honom i min telefon och hans nummer ifall det var något. Efter att jag fick Draken tyckte han bara bättre om mig. Jag var så fin med henne, tyckte han. Och jag såg själv ut att må bättre. Han gav mig ett jobberbjudande på Island, men han sa att jag verkligen skulle fundera vad jag ville med mitt liv, så jag inte bara försakade Draken. Det var inte det han ville med sitt erbjudande.
Den gubben gjorde mig bara glad. Han lyste upp där han stod, ibland hoppade det grodor ur munnen på honom och det blev hur kul som helst. Jag vet att han drack mycket sprit, en polare till honom sa att han lät hembränningsdunken stå framme även framför kunder.
Nu har Bengan hoppat vidare. Nyårsnatten somnade han in, antagligen efter att ha supit ihjäl sig. Det är dumt att lyssna på signalerna, så det vore kul om andra lärde sig av hans misstag. Annars vet jag en som står på tur.

RSS 2.0