snatscho

Jag sitter och tittar på Casino Royale. Jag har inte sett den, vet egentligen inte varför. So far tycker jag att Daniel Craig ser sjuk gammal ut, men han kanske blir het i ett vattenfall, vad vet jag. Det slog mig i alla fall att Therése skulle bli den ultimata bondbruden. Kroppen, de långa benen, rött hår. Skoja inte att jag kommer bli rik om detta sker, jag blir hennes manager och får trettio procent av alltihop. Rubbet. Vilka planer hon smider, den där Lottie.

Jag lär mig aldrig hur man kokar potatis! Jag vet att de ska skalas, jaaa de kan kokas med skal på också, ner i vattnet, de ska täckas, koka. Sen då!? Koka hela tiden tills de är klara eller vrida ner? Jag ringer mamma varje gång och får alltid samma svar. Denna gång skrev jag upp det!

Jag var inbokad på en gruppintervju klockan tio idag. Jag hade T i luren, vilket var ett bra stöd, vandrade in och satte mig vid de två som såg mest nervösa ut i lokalen. En större tjej och en kille med två stolar emellan. Jag frågade om de var här för jobbet, de sa ja och jag slog mig ner bredvid killen. Han i stort sett hoppade på stolen för att han var så nervös, jag kallpratade lite med dem och fler dök in efterhand.
Intervjun satte igång och jag tyckte det var jätteroligt. Man skulle presentera sig och flera verkade väldigt nervösa. Jag snackade på och undrade mest om mina ögon gick i kors. Killen som hade intervjun hade käkben och samtidigt kände jag mig trött, så det var mycket som sprang runt i huvudet. Inte lätt det där.

När vi var klara gick vi ut, två av de tre tjejerna kom med mig och killen hakade på efter en stund. Vi stod utanför och pratade lite, utvärderade och de berättade att de var skitnervösa. Jag kände mig hellugn och sa att man inte kan få mer än ett nej, så varför göra så stor grej av det? Jag och tjejerna skulle åt samma håll, så vi gick sällskap. De anställda som höll i intervjun satt ner och pratade efteråt, och de tittade ut på oss där vi stod. Jag tyckte också att det verkade kul att man skaffar sig vänner på en gruppintervju.
När vi lämnat av den ena tjejen på MAXI så gick jag med den sista till bussen utanför mig. Hon ville ha med mig ut på krogen på torsdag, då är det "röd torsdag" och allt kostar tjugo kronor. Skitkul! Jag ska ut på torsdag! I alla fall förfesta, jag måste skaffa mig lite vänner.
Idag är en bra dag.

Kent är ett band som funnits i bakhuvudet hos mig sedan jag hörde "En himmelsk drog" när den kom ut. För att inte tala om "Chans" eller hur mycket jag hatade "Musik non stop". Det är ett band man går ifrån och kommer tillbaka till hela tiden. Min pappa hatar dem, vilket gör det ännu mer rofyllt att lyssna på dem. Just låten "747" är en låt som jag fastnade för direkt. Både den engelsa och svenska versionen, så den spelas varm här hela tiden nu. Kaisa förstod inte vad det var för speciellt med den. Hallå!

Lottie och Therése, en vit utekväll, dansa och stoja, vi skulle ha skitkul. Det blev lite mer än så - på alla sätt. Det blev helt totalt ofantligt jättekul!

Allt började hemma hos Lottie. Laga mat, äta av den, dricka vin, samtala. Vi fortsatte inne i mitt rum. Prova kläder, gömma magen under strumpbyxor, töja ut Theréses tröjor och sen pang! Vi tog på oss varsin klänning, sminkade oss och fixade håret. Vilka rackarns bönor vi blev. Riktiga kuttersmycken med smak av citrus! Helsnygga. Det är vi ju alltid, men lite sådär extra. Vi applicerade grädden på moset, så att säga.
And off we go. Vilse på Stureplan, stå i kö i många minuter, beundras av hur många småbarn det stod där, frysa och sen - in på Mera. Vi kollade läget först och insåg att vi behövde en drink. Bartendern blev tillsagd att blanda ihop två drinkar för hundrafemtio kronor. Jag drog i mig min rätt fort, kaffesmak, T tog lite längre tid på sig. Under tiden spelades "En jävel på kärlek" med GES och jag tänkte att det måste vara ett rackarns bra dansgolv innanför den väggen. När T dragit i sig den sista droppen och gjort diverse miner valsade vi in på dansgolvet. Folk var galna, så vi tog efter. Eller ja, med lite mer alkohol i blodet hade nog vi varit de som folk glott på. En stund senare kom vi överens om att vi var för nyktra för det här. Mera mera! Kul, vi var ju där. Ho ho. I alla fall, T ser läskig ut när ljuset blinkar och hennes händer kommer sakta men säkert emot ens ansikte. Hon ser ut som om hon ska sluka mig hel och hänga upp halspulsådern på sin vägg. Som ett minne, liksom. Fast hon gjorde aldrig det, vi bara låtsades. Hon är himla söt, den där T. Och det var fler än jag som tyckte det! Jajemensan.

En stund blev vi ensamna på dansgolvet. T och L dansade som aldrig förr, över hela golvet med DJ:n som enda publik. Han fnissade, men what do we care? Jag hade så fruktansvärt roligt och vi sa flera gånger till varandra att det ska göras om. Precis som muffinsdejterna i Gallerian. Men vi behöver nog en inkomst först. Varsin dessutom. Så det kanske tar sin tid, men efter i fredags så vet jag att det är värt all väntan.

Under den här senaste veckan har jag gått upp klockan tre på morgonen, blivit irriterad på rookisarna på jobbet, spillt ut Mickes kaffe, kastat en ettikettrulle i Vojjes öga, nästan krockat med tre bilar vid olika tillfällen, ätit många kockosbollar, fått höra att jag är "lite tjock", blivit skrämd, hittat på anledningar att titta efter en speciell lastbil, tillrättavisat Diesel, kastat två par sönderätna skor, försovit mig, fortsatt riva sönder min läpp, träffat brudarna AJT, målat köksskåp, ätit hamburgare (!) med stekt ägg på, slagit in en inflyttningspresent, pratat alldeles för lite i telefon, laddat ner James Blunts första album för tredje gången, fått en förkärlek till EMD - All For Love, låtit bli att rätta mamma när hon gissar vad jag sagt i olika situationer, inte pratat med Kaisa en enda gång, hoppat på att få träffa Manchester, fnittrat åt tanken av förra året, torkat spyor, varit otroligt kreativ i produktionen, ätit fyra bananer, saknat min bok, velat slänga julstjärnorna i mitt rum, insett att jag är en idiot, skrattat åt nedlagda läkemedel, hatälskat Sven P, knappt suttit vid datorn, tuggat på sockerbitar, undrat hur hög lönen kommer bli, druckit mycket oboy, fått en finne under örat, ätit broccoli (!) och blomkål (!), plåstrat om Draken, gått in i en dörr, applåderat så fort någon gjort något bra, plockat bort den flätade korgen, fått bort min allergi i armhålan, kastat sten i glashus, inte raka benen, tittat på Greys Anatomy, gått och lagt mig runt sjusnåret, frusit, velat snacka skit om ena rookien, fått en äggslicer, åkt nattbuss och varit förbannat jättetrött hela jävla tiden.

Igårkväll stannade jag uppe till kl tjugotvå. Det var lite sent känner jag idag. Jag sov inte så många timmar i helgen och så upp tidigt idag. Vilket jävla u-landsproblem.
Jag hann se Ola Rapace i några scener, så det fick räcka. Han vore värd en trettio minuters väntan med nyheter och väder, men jag orkade inte. Jag hoppade i säng och vaknade lika fort, kändes det som. Var tog alla timmarna vägen? Borta. Trött som en gris steg jag upp och åkte till jobbet.
Väl framme var Jimmie tillbaka. Han började morgonen med en fråga:
- Hur känns det att vara tillbaka och jobba då?
Lasse tittade på mig med ett stort medvetet leende. Jag sträckte på mig och svarade:
- Mitt på dagen känns det bra, men nu är det lite för tidigt för att svara på den frågan.
Far och son skrattade, jag gäspade and off we go.

Jag går upp rätt tidigt på mårnarna de här två veckorna jag jobbar. Det betyder att jag går och lägger mig väldigt tidigt och då missar rätt roliga filmer och sånt som man gärna vill se. Ikväll gör det ont. Wallander - innan frosten sänds kl tjugoett. Kom igen, Ola Rapace. Jag dör. Mina grekben i vardagen, käkben i mörkret och skinnjacka i vinden. Vad ska jag ta mig till? Gå och lägga mig och vakna i tid, eller sitta uppe och kanske försova mig? Jag skulle få en jäkla massa klagomål från far min. Kanske värt det för McGreeky.

Idag slog jag rekord. Jag åt både broccoli och blomkål! Mamma och jag lagade mat. I en wokpanna körde vi fläskfilé, morötter, blomkål, broccoli, coccosmjölk och chiliepulver. Jag hade gärna dragit på mer chili, men det fanns tre andra att rätta sig efter. Och jag kan ju inte skylla på att jag är thailändska.

Det gick bra de första bitarna. Sen blev det för mycket blomkålssmak och till slut gav jag resten till mamma. Men nu ni, jag har kommit igång!

Nu är det rätt många år sedan som vi träffades första gången. Jag mådde inte mitt allra bästa, det var innan jag fick Draken. Det borde alltså vara fyra år sedan, eller fyra och ett halvt. Han och jag kom bra överens med en gång, pappa sa att jag lindade honom kring mitt finger. Lottie med tandställning och en massa finnar i ansiktet, liten och sa bara saker när hon kände att hon hade något att säga. Till skillnad från nu.
Bengan lagar den bästa strömmingen jag ätit. Jag hade inte ätit det förut, men gav det en chans. Han påpekade alltid att jag pillade ut alla ben, som för honom är obefintliga. Jag var konstig, tyckte han.

Jag stengillade Bengan. Vilken rolig snubbe, hade kort på honom i min telefon och hans nummer ifall det var något. Efter att jag fick Draken tyckte han bara bättre om mig. Jag var så fin med henne, tyckte han. Och jag såg själv ut att må bättre. Han gav mig ett jobberbjudande på Island, men han sa att jag verkligen skulle fundera vad jag ville med mitt liv, så jag inte bara försakade Draken. Det var inte det han ville med sitt erbjudande.
Den gubben gjorde mig bara glad. Han lyste upp där han stod, ibland hoppade det grodor ur munnen på honom och det blev hur kul som helst. Jag vet att han drack mycket sprit, en polare till honom sa att han lät hembränningsdunken stå framme även framför kunder.
Nu har Bengan hoppat vidare. Nyårsnatten somnade han in, antagligen efter att ha supit ihjäl sig. Det är dumt att lyssna på signalerna, så det vore kul om andra lärde sig av hans misstag. Annars vet jag en som står på tur.

Konstig näsa, tjocka läppar, stora smilgropar, en sned tand, små ögon och ansiktshåren smälter in i hudfärgen. Inte min bira, trodde jag. Bleka armar, inga käkben, inte spinkig, stora fötter. Eller stora skor, beror på hur man ser det. Inte min bira det heller. Men så det där tarvliga leendet.

Idag höll jag på att åka vidare till Gullmars. Jag vaknade av ett slag på armen från Peter på Lammhouse som sa:
- Skaru av här eller?!
Han fick skrika till busschaffisen att öppna dörrarna, för han hade gått tillbaka när alla andra klivit av. Bara för att väcka mig. Himla snällt, även fast han inte gillar mig. Och alla på bussen tittade på mig. Hej hej, jag heter Lottie! Jag tackade så mycket och sen blev stämningen lika krystad som alltid runt honom.

Fy katten vad glad jag blir. Rackarns lyckstolpslampsormbunkskvist vad kul! De där klampande dinosaurierna! Runt runt, som elefantpatrullen i Djungelboken.

(Hon får in Disney överallt, den där T).

På nattbussen imorse fetsov jag. Jag brukar oftast inte somna där, utan bara vilar ögonen, men imorse slocknade jag helt. Plötsligt vaknar jag av ett ljud, jag vet inte vilket ord det var eller om det ens var ett. Där satt en alkis bredvid mig, det kände jag på lukten. De första två meningarna tänkte jag "BLÄ, STICK!", men han var trevlig. Folk vände sig om i bussen och undrade hur jag kunde prata med honom. Eller så tänkte de "Cool brud!". Jag själv röstar på sistnämnda :). Alkisen tyckte att jag luktade gott, vi pratade om Skövde, att han skulle vara tyst, hundar och att vi kanske träffas igen. Det sista var det han som sa, eftersom jag tar den här bussen varje morgon. Han tyckte att jag borde skaffa mig en irländsk setter, sen när jag har tid. Han tog fram en öl ur innerfickan och sa:
- Vill du ha?
- Nej tack, jag får inte supa på jobbet.
- Klart du får! Det fick jag.
- Eller så tog du dig friheten?
- Det också, kanske.

Han sjöng någon slags visa för mig.
- TYST, jag försöker sova.
- Vyssan lull, koka kittelen full!
- TYST!
- Vadå, spelar inte ens låten roll?
- Nej, det är den som sjunger! :D.

Han tog fram en ölburk ur innefickan och sa:
- Vill du ha?
- Nej tack, jag får inte supa på jobbet.
- Klart du får! Det fick jag.
- Eller så tog du dig friheten?
- Det kan vara så också, ja.

När jag snart skulle kliva av sa han:
- Vi kanske ses igen.
- Tror du?
- Ja, du åker väl den här bussen varje morgon?
- ...

Vi får se imorgon. Han var trevlig, helt okej för en one night bus. (Buss på engelska, för den som uppfattade något annat.)

Fortfarande kul. Galet vad snabb jag är vid hamburgarna. Och vad stark jag har blivit! Kan lyfta skaven till sjunde eller åttonde varvet nu. Jag är överambitiös också, gör saker hela tiden. Jag är så duktig!
På lunchen satt ett gäng i fikarummet och vi diskuterade hantverkarna som håller på med våran utbyggnad i huset mittemot.
- Ja, de är ju riktiga lammkött ju!, säger Lottie.
*tystnad*
Yvonne tittar argt på mig. Trodde jag.
- Jävla Lottie, det är andra dagen och hon har redan hunnit kolla in dem!
Det skrattades.

Jag kastade en etikettrulle i Vojjes öga idag. Och jag blev helt fucked up när Mr mister dök upp. Henrik frågade mig om något oväsentligt, men jag stod där och "öhm"-ade. Totally lost. I hate it.

När jag klev utanför jobbet första dagen, så rusade jag som vanligt för att hinna till tvärbanan. Jag tänkte mycket på att jag hade svinont i ringtån och att det var en bil bakom mig. Jag tyckte det verkade konstigt att den inte körde om mig. I omklädningsrummet hade jag anmärkt att jag hade missat samtal från pappa och ett meddelande lämnat på 3svar. Jag ringde 3svar först och det var pappa. Han sa:
- Hej Lottie. Jag ville bara säga att jag slutar nu, så jag ställer mig utanför dig och väntar. Hej då.

Då vänder jag mig om och där är pappa. Puttrandes bakom mig.

Lottie gick upp klockan tre. Jag offrade fem timmar för att sova, men lyckades kanske tre av dem. Draken låg och vände och vred sig i den där förbannade korgen, så jag höll på att bli tokig. När jag klev upp hoppade jag i mitt skidställ och satte på mig en såndär eskimåmössa med lappar på sidorna och sen ut med hundarna. Det var svinkallt.
De var glada att se mig, Olle tröttnade lite en stund eftersom jag dansade och sjöng utan att ens ha lurar på mig. Det tog en stund innan jag fick in snitsen igen, men allt satt i ryggraden. N hade inte gjort några större framsteg gällande sitt arbetssätt och Vojje studdsade av glädje över att ha mig där.

Hemma åt jag mat, satte mig i tv-fåtöljen och toksov. Galet vad jag sov. Nicke gjorde fina försök att väcka mig, men det gick inte att stanna så. Jag bara somnade om. Diesel la sig ovanpå mig och vi sov en stund till, tills Nicke tog fram kycklingpaj ur frysen. Då blev jag förbannad. Slocknade igen kl sju.

Jag har en vän som är förträffligt söt. Oerhört söt. Vi har haft våra ups and downs och ändå slutar inte mitt gillande av henne att växa. Jag tycker om henne mer och mer för varje konstigt samtalsämne, knasig dröm, tokiga påhitt, sjuka kommentarer och till sist; hennes sätt att berätta om situationer när hon blivit paff. När jag har henne i luren brukar jag skratta mycket, så tårarna rinner (som om det vore en sensation..), och ibland får hon vara tyst en stund innan hon fortsätter prata. Man måse få skratta klart.
Den här vännen hade en kul konversation med sig själv i fredags. Eller ja, större delen var rolig och cirka tjugo procent var allvar. Och jag vet med mig själv att ibland hjälper verkligen de här konversationerna. Man maler på, låter fingrarna köra sin vals över tangenterna och allt släpps fram.

Vi ska träffas på fredag EFTER jag åkt hem från jobbet.

I torsdags när jag målade taket i Henkans kök hade ju Nisse en väldans massa att säga till om. Jag gjorde fel där och missade där, målade inte under listen där och hade för lite färg. Igår efter att vi varit och ätit middag på Greken, gick vi in till det renoverande huset och möttes av Henkan och hans far.
- Det är tre personer som har målat taket. Först du, sen farsan, sen Ae. Och när målarn kom sa han "Vad fan har ni gjort med taket?!" Jag försökte skylla allt på dig och sa "Lottie målade först, där".
- Vad sa han då då?
- Att du var den enda som hade gjort det bra.

NEMENOJDA! Hade Lottie gjort det bra? Lottie som inte gjorde något alls rätt. Äh, hon har ju en dold talang som målare. Lottie borde bli en handy man. Hon lägger inte bara golv, hon kan måla också.

Som jag tidigare berättat har grannen bredvid oss skaffat en dvärgschnauzervalp. Jag har inte trättat på den så många gånger, eftersom jag inte bor här, men de få gånger vi faktiskt lyckats, har husse plockat upp lilla Elsa. I rädsla för att min mördarhund ska äta upp henne. Alla gånger vi träffats har min mördarhund viftat glatt på svansen, pipit och dragit  kopplet av nyfikenhet. Skakar gör han varje gång, eftersom han blir så energisk och vill inget annat än hälsa, nu, nu, nu!
Idag hade vi varit nere på ängen och lekt med bollslungan. Vi kommer upp på gatan och där möter vi Mozart och Elsa med två ägare var. Mozart har vi träffat en gång idag och kommit fram till att det gick bra, men eftersom vi tar det sakta men säkert så stoppade de in honom på deras tomt. Elsa, som också var lös, kutar fram till Diesel. Självklart är han lika glad som henne att äntligen få hälsa. Jag säger till ägarna som kommer springandes efter valpen att Diesel inte kommer göra något, han viftar på svansen. Så fort Elsa kommit fram till Diesel, de hinner nudda nosarna och svansarna går bara mer, så får husse tag i valpen, lyfter upp och går därifrån. Jag sätter Diesel ner och går fot sista tre meterna till ytterdörren. Väldigt besviken på min granne, irriterad och känner att det inte är någon idé att lägga någon energi på dem. Ska de utstråla den energin i den valpens liv, kommer de ha ett helvete när hon vuxit upp. Inte min bira.