snatscho

FÖR 10 ÅR SEN;
- Snattade jag ibland.
- Var jag blyg.
- Hade jag Solis.

FÖR 5 ÅR SEN;
- Hade jag problem med vikten.
- Var min kontakt med Stefan som starkast.
- Träffade jag två vänner jag vill behålla resten av mitt liv.

FÖR 1½ ÅR SEN;
- Hade jag haft Draken i två år.
- Träffade jag Honom.
- Fick jag mitt första sommarjobb.

FÖR ½ ÅR SEN;
- Försökte jag glömma Honom.
- Festade jag galet mycket.
- Hade jag bättre kontakt med min bror.

NU;
- Bor jag i Skövde.
- Är arbetslös.
- Har jag två hundar.

De gånger jag åker för att hälsa på mitt gamla jobb har jag alltid en avsikt. Jag siktar alltid in tiden för att "råka" stöta på en speciell människa. Just idag hade det inte spelat någon större roll om det var stor- eller lillebror, för jag hade saker att säga storebror också. Jag kan dock inte stoppa under stolen att lillebror gör mig gladast. Sedan dag ett.
På jobbet blev de förvånade över att se mig och glada eftersom jag hade med mig lussebullar. Tjugo stycken, för att vara exakt. Ju mer tiden gick, desto mer besviken blev jag att jag missat bilen. Icke. Micke berättade för mig att den skulle komma vid tio. Då var det lugnt. Jag drack säkert fem koppar kaffe och kissade därefter. Fy vad kissnödig man blir av kaffe. När jag sitter och pratar med chefen får jag syn på Honom. Det var Han. Händerna satte igång sin gamla vanliga visa, men Han undvek liksom Lottie. Jag och Drutten ställde oss ute ett tag och då vinkade Han till mig. Grejt, Lottie blev lycklig. Sen gick vi in och jag satte mig i fikarummet. När Han var klar tittade Han in i fikarummet och vinkade. Så pekade jag åt utgången till byggnaden. Han pekade också, för att härmas. Vi började köra polistecken tills jag ställde mig upp och sprang till dörren. Jag tog med mig mitt kaffe och gick ut, utan jacka. Herrejisses vad kallt. Han hade självklart tagit upp telefonen, men när Han väl la ner den så kramades vi. Mys! Och vi pratade jättejättemycket. Sådär som förut. Det blev kallare och kallare, jag huttrade så mycket att kaffet skvimpade ur koppen. Jag ville ju inte gå ifrån Honom, så jag frågade om jag inte kunde åka med. Det kunde jag och det gjorde jag. Jag sprang in, hämtade mina grejer, diskade muggen och skrev mitt mobilnummer på en lapp till Drutten. Önskade inte ens god jul, sa bara hej då. Jag har skuldkänslor.

Jag och Han hade så roligt. Det började med att Han skrämde livet ur mig när jag gick framför bilen, då rusade Han motorn. Och skrattade. Sen ringde A och vi pratade medan Han pratade med någon annan. Sen la vi på och kunde prata med varandra. I Årsta skulle vi stanna och lossa på ett företag, men en bil stod ivägen så vi fick vänta. Jag gjorde tappra försök att pumpa upp stolen sådär som man kunde i Nickes bil. Det var väldigt svårt i den här och till slut ställde jag mig upp med rumpan mot vindrutan för att se om det gick bättre.
- Jaha, nu har vi publik också. Hej hej.
Vi skrattade och efter massor av försök lyckades jag. Ännu mer skratt. Jag satt säkert trettio centimeter över Honom.
Jag sjöng "Smutsiga kalsonger" för Honom och Han tyckte den sög. Han gjorde ett tappert försök att bli av med mig på en busstation i Jordbro, men jag var "för långsam" så bussen hann åka. Så jag fick följa med Honom och lossa på ett annat ställe. Jag följde med in för att använda en typisk toalett, sen gick jag efter där Han sprang omkring. På varje pall Han körde fram skulle en snubbe sätta ett papper med batchnr och info, men efter några pallar så frågar han:
- Fan ******, äj det du som haj med bjuden?
- Ja.
- Nu haj jag klistjat alla pallaj fel, jag gloj baja på henne.
Alla skrattade.
- Tur att jag har jackan på mig då.
- ..... Äh, det äj bja ändå. (halvstönandes).

När vi åkte därifrån körde Han mig till Jordbro station. Det var andra sidan byn mot var Han skulle, men det sket jag i. Jag var lycklig över sällskapet och kunde gärna fortsätta vara en klisterlapp i Hans rumpa. Hela dagen. Hela tiden. Jag fick en kram och puss på kinden. Och förhoppningarna om vidare uppdatering bara växer.

Eftermiddagen började med en smärre kaos för min trötta kropp. Om jag inte redan var irriterad, så blev det värre. Värre och värre, hela vägen fram tills jag satt på roslagsbanan. Äntligen. Väl framme var allt glömt. Jag klagade med ett ord (en mening), sen släppte jag det. Nästan i alla fall.
Tre tjejer och tre hundar. Vi hade rackarns trevligt redan från start. Vid matlagningen stod T för den råa kycklingen och L för stekningen. Den blev som den blev, men gott var det. Vin brukar drickas ur vinglas, men varför då? Helt onödigt. Vi grabbade tag i varsinna ölglas och lät flaskan tömmas. J är inte duktig på vin, hon håller sig till cider, den rackaren. Jag och T siktar mot stjärnorna, även om det smakar aceton till en början.

Kvällen fortsatte i en egen version av "Lika par leka bäst". Hur trevligt som helst. Alltid smaskigt att få reda på saker man kanske inte skulle fråga rakt ut eller ens komma på tanken att undra över. Lottie är helstolt över kvällen, vi hade jättetrevligt. Nu hoppas vi på att spring break-kryssningen kan bli en favorit i repris. Tack flickor!

Nu går jag och lägger mig. Många många timmar senare än beräknat.

Det är typ en timme kvar innan jag borde gå hemifrån. Tror jag i alla fall, har inte tittat när tåget går. Jag vet att det är 14-någonting. Jag har inte ens börjat packa. Jag tog ner väskan från vinden igår, så den ligger framme, men jag har inte fyllt den med något än. Det börjar kanske bli dags.
Det har snöat inatt. När jag tittar upp mot berget så håller snökanonerna på att spruta ner skidbacken. Jag vill åka skidor. Och snowboard. Och pulka.

Igårkväll satt jag framför datorn en och en halvtimme längre än vad jag tänkt mig. Jag fastnade i en konversation med en klasskompis från gymnasiet och vi återupplivade gamla minnen. Jag kände då att det började sega ihop i huvudet och näsan började rinna. Det gjorde att jag inte kom ut på Deisels kvällspromenad 21:30, utan 23:00. Sen gick jag och la mig. Då ringer damen A och tycker att vi ska prata. So we did. Länge. Någon gång efter två la vi på, Lottie började säcka ihop helt. Huvudet hade sjunkigt ner i soffan och rösten blev grötigare. Så hon släppte sitt järngrepp om mig och jag kom i säng.

Imorse vaknade jag av att Diesel inte längre ville ha tratten på sig. Han satt nedanför sängen och pratade med mig. Han är så fruktansvärt söt med den där stora grammofonen runt huvudet. Och förkyld. Näsan var täppt och huvudet kändes som en degklump. Jag mår inte dåligt, även fast det inte skulle stoppa mig från att åka på kryssningen imorgon. Billigare fylla.

Idag har jag burit ut soppor (sopor? Varken den flytande eller levande sorten), möblerat runt alla möber för att få plats med min hylla någonstans, diskat, tvättat och målat fondväggen. Jag är inte bara Lottie, jag är grym också. Möbleringen är inte klar, jag kommer inte fram till något som känns sensationellt. Men men, jag ska se till att damen A ska få käka upp hennes erbjudande om att bygga ihop hyllan vid nyår. T håller tyst, du får inte säga till henne vad du sa till mig om den! Det får bli en överraskning :P.

Jag har inte skickat ett enda. Eftersom jag inte gjort det tidigare heller så är det verkligen nu jag borde börja. Jag fick min första post idag, som inte var en räkning vill säga. Ett kuvert med handskrift på, jag kände först inte igen handstilen, men när jag öppnade det och fick se mitt allra första julkort, då studdsade jag av lycka. Tack Therése, Robin och Henrik!

Jag tänker inte alls åka imorgon och hämta min matsalsgrupp. Glöm det. Efter mer tjafs och även ett försök från mammas sida så insåg jag att jag fan inte tänker jäkta att få hem den. Och stressa upp Kaisa att hinna med det innan tågresan upp till Sthlm. De ska inte ha några jävla pengar från mig nu, de tror att jag kommer imorgon. Jag tänker inte åka dit förrän slutet på januari, men det ultimata vore om jag hittade en annan matsalsgrupp istället. Då får de inte mina pengar alls, då skulle jag njuta. Deras kundfokus är under bottennivå.
- Det är inte så vanligt att stockholmare handlar här.
Inte det? Kund som kund, men visst. Jävla R*xners förbannade möbelvarufuckinghus.

Med ära ska jag sitta i mitt vardagsrum/allrum/sovrum/verkstad och äta!

Igår ringde någon på företaget som jag köpte mitt matbord från i lördags. Han sa:
- Din beställning finns på lagret, jag vet inte om du blev informerad om det i helgen.
Där stod vi med en personbil och en lastbil, visst att det inte fanns gott om plats, men vi hade fått med oss matgruppen utan problem. Och nu, om jag inte kan komma och hämta det, så får jag punga ut med tusen spänn för leveransen. Aldrig i hela mitt liv. Jag ringde upp företaget och hon jag gjorde beställningen hos svarade. Vi var redigt oeniga och hon kunde inte förstå problemet i det hela.
1. Lottie har inte körkort.
2. Lottie åker till Sthlm imorgon.
3. Lottie ska betala tusen kronor för att hon gav mig felaktig information.
Hon ringde till de som kör ut varorna och frågade om de kunde skruva isär stolarna, så att de kunde få plats i en personbil. Det kunde dem, så imorgon innan vi ska ta tåget till Sthlm, då ska vi åka till Tibro och hämta min matsalsgrupp. Fan vad trött jag blir.

Lottie har en kusin som hon spenderat väldigt mycket tid med. Så länge jag kan minnas har vi varit bästa kompisar och värsta ovänner, fast inte på samma gång. Det finns stunder jag ha känt renodlat hat mot honom och ibland har han fått mig att skratta tills jag inte längre orkar stå. Det är inte många släktmiddagar jag inte fått gå ifrån bordet för att sluta skratta. Min teori är att han utsöndrar ett hormon som får mig så.
Den här kusinen satte eld på mig en gång. Han lekte med elden på en marshall och råkade nudda kanten, så den flög på mig. Min högerärm tog eld och jag slängde fort av mig tröjan, det gjorde så fruktansvärt ont och jag var livrädd för mitt hår. Jag fick ett brännmärke på armen och vi gjorde allt för att gömma oss för våra föräldrar. När jag förstod att jag var tvungen att be mamma komma, gömde sig kusin, han var rädd för att få skäll.
På ett kalas för våra mammors moster blev vi båda matförgiftade. Båda blev riktigt magsjuka och våra föräldrar slog sina kloka hjärnor ihop och tyckte att vi kunde spendera våra sjukdagar tillsammans. Jag blev skjutsad hem till honom och där "spelade" vi sega och andra tv-spel. Mest klagade vi över hur dåligt vi mådde och kunde inte förstå hur det här skulle få oss att må bättre.
En midsommarafton hade jag tagit med mig en Sambuca till Tullinge. Mamma tyckte det var okej, men jag vet att ingen i släkten fick dricka innan de fyllt arton. Jag tog tag i kusin och visade honom flaskan. Han var på direkt och vi letade upp typiska objekt att dricka ur. De hade inga snapsglas, så jag grabbade tag i två äggmuggar. Vi gick upp på övervåningen och huttade. Efter många sådana och ännu mer skratt så hörde vi att någon kom upp för trappen. Vi gömde allt och gjorde en grym avledande manöver. På nedervåningen visste jag inte var jag skulle göra av allt, så jag stoppade ner äggmuggarna och flaskan i mammas handväska, sedan gick vi ut till de andra. Lite gladare sådär, vi skulle aldrig bli påkomna. När vi skulle åka hem var mammas väska alldeles kladdig. Vår hemlighet var avslöjad.
Alla övernattningar, kojbyggen, när vi alltid gömde oss för alla andra kusiner, smygande, rutschkana på madrass ner för vår trapp, snöbollskrig, fotboll i Tullinge, krogrundor, väckningar, asgarv och rekord i theme hospitol. Det gör honom till min favoritkusin.

Se på fan, vem är den där Lottie egentligen? Hon ställer sig och lagar tonfisk i ugn som första måltid i sin lägenhet. I sin egen form och med mat tagen från hennes egen kyl och frys. Visst att hon glömde salt och peppar, men det kan man ju lägga till på tallriken. Jag är inte bara Lottie, jag kan laga mat också.

Min lägenhet. Den är precis så fin som den kan bli. Tja, det finns ju inga tavlor och så, men det behövs inte än. Mitt kök är inte att leka med. Det saknas bara ett köksbord och stolar, sen är det fullbordat. Jag har så många muggar och glas att det inte får plats i skåpen. Två oöppnade uppsättningar av röd- och vitvinsglas samt vardagsglas är uppe på vinden. Det kommer kanske till användning senare.
Hela rummet är galet mysigt. Jag har fått upp gardinstänger, så imorgon ska jag gå och fixa julgardiner. Jag ska också köpa en dörrmatta, det kommer bli himla kul att bära hem det :D. Men Lottie är ju viking, så det löser sig. Jag har kollat in tapeter till hallen också, men de kostar ju så jävligt. Eller ja, jag behöver ju bara två rullar, så då skulle jag ju kunna punga ut lite mer, bara för att få det snyggt. Hatthylla har jag tittat ut på Fabrik 19, jag måste också hitta en spegel. Skorna ska få stå i mitt tv-bänk-kap. Jag ska sätta ihop den snart här, jag har tagit en liten paus.

I natt ska jag få sova i MIN säng i MIN lägenhet. Det är ju bara för häftigt. Och idag så tände vi två ljus för andra advent. I min lägehet.

Lottie var lite seg på morgonen. Hon visste att det skulle bli jobbigt att bära alla grejer och tyckte för en stund att hon borde ägna mer tid åt Diesel. Bullshit. I Tibro mötte Kaisa och jag upp mamma och pappa. De hade en rätt stor liten lastbil fullproppad med mina saker. Det såg inte så mycket ut när vi öppnade och tittade, men det blev jag varse om senare. På Fabrik 19 köpte jag en tv-bänk för tjugofem (25!) kr, en hängare till hallen och en väckarklocka. Såndär fin stor, antik sak. Som man får hjärtattack av när man vaknar till den. Vi åkte vidare in i Tibro en kvart innan allt stängde, vi skulle hitta ett köksbord till mig. Alla de som jag och Kaisa tittade på kostade runt sex tusen spänn, och då var det halva priset. De var fina. Mamma och pappa hade helt andra tankar om hur det skulle se ut, jag ratade varenda en de föreslog. De kostade därefter också. Till sist, 15:05, hittade jag min kösgrupp. Ett ekbord med klaff och fyra stolar med lädersäten som hette "ELIN". Perfekt, tänkte jag. Leverans i jan.

Vi rullade hemåt. Mot min lägenhet, mitt hem, mitt crib osv. Kaisa skulle vidare och fira en kompis som fyllde trettio, så vi fick klara oss själva en stund. Mamma, pappa och jag kämpade tappert, medan Diesel med tratt var instängd i mitt kök. Han hördes hela vägen ner till porten och jag frågade mamma flera gånger:
- Vem är det som misshandlar sin hund?
Mamma pajade ryggen, antagligen ryggskott, och pappa kom med ett blödande finger. Han hade dragit upp ett gammalt sår, ett djupt jack rakt in i ringfingret, så det var blod på det mesta. Fast endast på avtorkbara ytor, som tur var. Jag bröt en liten del av en nagel, så jag klarade mig bäst.
Jag har överskattat storleken på min lägenhet. I början tänkte jag att hälften av mina möbler kommer hamna i förrådet, men efter lite pusslande så verkar det som om allt får plats. Jag stortrivs redan nu, det är så fint därnere. Jag sitter nämligen i Lennys lägenhet, min sista natt här. Mina föräldrar ligger nog och sover där nu.

Vi avslutade kvällen med thaimat från stans nya restaurang, mamma och pappa drinkade, jag och Kaisa colade (...), hundarna tuggade ben och till sist lite lantchips.
I köket är det hög julstämning. Julgardiner och prydnader, stjärnor, alldeles perfekt. Och jag fick en adventsljustake av mina föräldrar, så imorgon får jag tända ljus för andra advent. I min lägenhet!

Min hanhund är numer en det. Det med stort D. Eller ja, det har han ju varit hela tiden, Diesel är ett namn. Men bakifrån ser han nu ut som en tösabit. En tös med bihang. Nej, min Diesel är så fin, så. Han behövde det här, även fast han kanske inte vet om det själv.

Han var lugnet själv imorse när jag lämnade in honom, helt ovetande. Han fick en lugnande spruta och de gick iväg med honom direkt. De sa att han var lugnare än de flesta hundar, husse eller matte brukar få stanna i ungefär en halvtimme tills hunden blir trött, men jag blev där i ungefär fem minuter.
Nerviga Lottie gick därifrån och kom hem till en mysig stämning hos Kaisa. Hon hade tänt ljus och gjort iordning frukost. Vi tittade på nyhetsmorgon och fick sedan ett ryck - vi började dammvippa. Vadå? Ja. Knasigt. Allt vi hittade. Det var jättekul, och mitt i allt ringer Victoria. Hon tyckte att vi kunde komma ut och stimulera Freja lite. Det var dags. Vi dammvippade lite till, sen åkte vi. Det var blött ute, så jag fick låna V's stövlar. Henrik, hennes man, följde med mig, Kaisa och hundarna ut på åkern. De sprang och stojade, sen gick vi in. Fika. Mums. Kaffe, lussekatter och kakor. Och massa hundprat. Deras hus är fint och till salu. De har en exotic som var billig, för hon hade naveltrång eller dylikt. Vi hade jättetrevligt. Stina, deras ettåriga dotter, är helt fascinerad över Draken och gråter om hon inte får vara i samma rum som henne. De pussades, men det var väldigt svårt att hinna med att ta kort på det. Jättesött.
Vi hämtade Diesel direkt efteråt. Jag gick in till receptionen.
- Jag är här för att hämta Diesel, han har blivit kastrerad.
- Han vill åka hem.
- Är det han som låter?
- Ja, det tror jag.
Haha. Mammas pojke. De drog ut på mitt lidande ännu mer, jag fick säkert vänta i tio minuter. Till slut fick jag komma in och där stod kraken. Stor tratt på huvudet, nedsjunken, skakandes och tryckte tratten mot min mage och bara pep. Världen höll på att gå under.

Nu har vi kommit "hem" och han tycker lite synd om sig själv. Tratten är väldigt onödig enligt honom och framförallt bryr sig matte alldeles för lite. Och yla, det kan han.

Jönköping. Lottie, Kaisa och hundarna åkte i bilen mot Jönköping. Vi tog vägen förbi Hjo, eftersom Björnberg ville med. Vi tog en snabb kopp kaffe i hans berökta lilla stuga och åkte vidare. Vi var i så pass god tid att jag inte gillade det, jag skulle ju hinna bli nervös. Väl framme i staden hittade vi inte alls. Jag hade memorerat namnen på företagen och även pratat med Olle om var det låg. "Vid högskolan". Vi siktade in oss och visste också att det var ca fem minuters promenad från stationen. Jä rajt. När jag väl hittade den stora skylten på byggnaden jag skulle in i visste jag att jag aldrig hade hittat till fots.
Väl inne började jag få lite fjärilar i magen, men försökte dämpa det. Jag läste på skyltarna var jag skulle och hittade rätt. När jag hittat rätt dörr stod det "Dörr öppen" på manicken man annars skriver in koden. Jag prövade och inte öppnades väl den. Så jag tryckte in koden för det företaget och det pep så illa att jag inte vågade. Snäll som jag var slog jag mig ner i stolen bredvid dörren och inväntade en lösning från ovan. Plötsligt kommer det en kille springandes i trappan, går mot mig och säger:
- Ska du in här?
- Ja.
- Då öppnar man bara dörren, siddu. Varsågod.
- Haha, man ska ta i, minsann. Tack tack.
- Ska du träffa Christoffer?
- Nej.. Fredrik.
- HÄR ÄR HAN.
En liten spelivink kom gåendes mot mig, inte stor alls, och tog i hand. Vi gick in i fikarummet och slog oss ner. Jag kände mig lite halvt nervös nu, både för intervjun och för företaget. Vadå yngre än tjugofem år och startar eget. Men vi pratade på, det var himla trevligt. Kemin var ett faktum och vi pratade om mycket mer än bara företaget. Hans frågor var roliga att svara på, förutom "största svaghet". Allt jag tyckte var negativt, var positivt för honom. Han tyckte att mitt hopp från djurvård till slakteriområde var roligt, något han inte kunde tänka sig se mig göra.

- Hur lång tid beräknas intervjun att ta?
- Tjugo-trettio minuter, beror på hur mycket vi har att prata om.
Lottie klev därifrån över en timme senare och han var nästan sen till sitt nästa möte. Lottie gillar företaget och jag hoppas stenhårt på en plats.
Vi kom till slut fram till min största svaghet: att jag inte kan börja jobba före den 2 jan.

Lottie har fortfarande inte torkat från hennes samtal med J. Jag var förberedd till 110% på att det kunde hända, men ändå blir det som en knytnäve i magen när man hör orden. Jag var ute på promenad med Kaisa och alla hundarna när telefonen ringer. Victoria, hon som skulle haft hand om Draken nästa vecka. Jag förklarade för henne hur läget var, varför och hur jag skulle lösa det. Under tiden ringer J. När vi lagt på ringer jag upp, men det  är upptaget. Jag ringde säkert trettio gånger, men till slut ringde J upp mig. Hon sa orden och pang. Allt brast. Kaisa tog Diesel och Unix, så gick jag med en lös Draken. Blä.
När vi lagt på försökte jag förklara för Kaisa vad som hänt och hon gjorde tappra försök att ge tröst genom att få mig att förstå hur stark J var. Att dra gränsen någonstans och hur länge W levt trots sina allergier osv. Det finns ju inget som sätter ord på den här känslan.